Första kapitlet ur Graham Purchase bok Ecology and Anarchism. 

Översatt av Studiecirklen Dynamit.

När de första färgbilderna av jorden tagna från rymden visades blev mänskligheten till störst del djupt berörda. Många människor insåg kanske för första gången i människans historia, människans existens och evolutionens verkligt globala natur. För ett ögonblick glömde folk bort att de var amerikaner eller australiensare och insåg att hela mänskligheten är jordlingar med en gemensam bioevolutionär bakgrund och delade ett gemensamt öde; att planeten Jorden inte bara var extremt vacker utan även vårt hem. Utan den så skulle det inte finnas något Amerika eller Australien (eller mycket av något alls).

Det var inte förens vi kunde se jorden i sin helhet (likt en påhittad rymdvarelse från en främmande galax som snubblar över jorden för första gången) som de flesta av oss började förstå människans situations verkliga natur; en självmedveten biologisk art fullkomligt beroende av en levande planets hälsa runt en liten stjärna i ett universum utan gränser eller ett centrum. Vi är strandade, likt upptäcktsresande på ett rymdskepp vilsna i en djup rymd - ett ofantligt universum, okänt och outforskat, i vilken det inte är säkert att stöta på andra former av intelligent liv eller upptäcka en ny planet på vilken vår djurart kan leva bekvämt. Jorden är den enda livsdugliga rymdskepp som vi kan befolka (den har hållit någon form av liv igång under ungefär 3,8 miljoner år). Det är upp till hela mänskligheten att hålla den flytande. Det är allt vi har.

Om en intelligent rymdvarelse från en annan galax av en slump skulle göra en undersökning av hur livet organiserar sig på jorden vid vilken tidpunkt som helst under de senaste miljoner åren skulle han inte beskriva världen i termer av länder och nationalstater så som Kina, England eller Skottland. För även inom människans historia - är det i sig själv ett väldigt nytt fenomen i livets evolution - att se världen på ett sådant sätt är knappt ett par tusen år: det började med byggandet av den Kinesiska muren och slutar med urkarvningen av Amerika, Afrika, Australien och andra kontinenter av de europeiska imperialistiska statliga imperiebyggarna under de senaste hundra åren. Med största sannolikhet skulle vår intelligenta rymdvarelse, som en självklar sak beskriva organiseringen av livet på jorden i följande rent ekologiska termer; “som en självreglerande levande planet, kryllandes av miljoner livsformer, bestående av eller organiserade in i ett globalt integrerat lapptäcke av distinkt och självorganiserande ekologiska regioner och ekosystem. Vår utomjording skulle sammanfatta det med “att dramatiska förändringar i fysiografin (raviner, berg, slätter och öar) med deras motsvarande skillnader i klimat och dränering, etc.. när de kombineras med de spontana olyckor i den biologiska evolutionen (exempelvis mutationer och effekter av isolering orsakad av kontinentaldrift), skapade en mängd av separata ekologiska regioner (öknar, skogar, gräsland), var och en uppehåller sin egna livskoloni med en unik och varierad blandning av djur, träd, blommor och jordtyper specifik eller inhemsk till området.”

En nationalstat så stor som Amerika kanske innehåller många tusen distinkt miljöbetingade regioner och subregioner. Förstår vi det här faktumet blir det tydligt att under de senaste decennierna har vår art lurat sig själv att se livet på jorden i ett människocentrerat och rent nationalistiska termer. Ett stort antal självförsörjande och komplexa ekosystem som vi ser på jorden idag har existerat och utvecklas under många miljoner år innan det mänskligt kulturella påtvingande av nationalstatsgränser. Från en ekologiskt synvinkel gör det ingen skillnad att ena halvan av Rocky Mountains ligger i Kanada och andra hälften i Amerika. Vår påhittade rymdvarelses observationer likt fynden i den moderna ekologiska tanken, försäkrar oss om att det är dåraktigt att ignorera ekoregionala gränser och skillnader (något vår art har medvetet bestämt oss för att inte göra under en längre tid): att den totala hälsan av planeten, likt människans kropp, är intimt beroende av alla delars hälsa; att varje ekologiska region - vare sig om det är en svampmark, ett översvämningsområde eller en bergskedja - likt hälsan av kroppens varje organ från hjärtat och levern till de individuella blodcellerna är viktig för den övergripande hälsan av det hela när det kombineras.

Om vi ska rädda planeten i sin helhet måste vi börja med att rädda delarna. Det involverar att rita om vår sociala och politiska betydelse av ekoregionala skillnader. Gränser mellan stater även om de ofta är relaterade till naturella dramatiska barriärer (t e x, floden Rhen mellan Frankrike och Tyskland eller floden Murray mellan Victoria, New South Wales och Syd Australien), är för det mesta bara linjen där striden slutat eller (som i Australiens fall) där någon drog en rak linjer över vidsträckta landområden de aldrig hade besökt. Naturligtvis, har nationella gränser en kontinuerlig viktig mänsklig kulturell dimension som inte kan ignoreras (vi kan inte bara sluta att vara tyskar eller amerikaner), men vi måste tänka mer och mer på oss själva, först och främst, som invånare av Rhendalen eller Murrayområdet. Vårt koncept av politiska och sociala utrymme måste, om vi ska återfå en verklig uppskattning av vår levande planets komplexa väv, bli allt mer känslig för naturella ekoregionala skillnader och gränser.

Vi måste, som slagordet går, agera lokalt / tänka globalt. Vi måste utveckla ett lokalt eller ekoregionalt medvetande - plantera eller bevara träd och uppmuntra eller föda upp djur passande eller inhemsk till vårt område - medan samtidigt se sådana aktioner inom en global kontext som en del av en ansträngning att skapa en grönare, hälsosammare och mer hållbar planet. Genom att agera lokalt, utmanas vi att ta oss utanför de trånga inhägnaderna på vår bakgård och utveckla en ny ekoregional känsla av rymd och plats. Genom att agera globalt utmanas vi att ta oss bortom det minst lika trånga inhägnaderna av nationalstats-patriotism och utveckla en ny känsla av global ekologisk enighet, jämlikhet och syfte. När vi ber er att agera lokalt, ber moderna ekologiska tänkare vanliga människor att bidra positivt till den ekologiska förbättringen av deras miljö och natur - där de bor, arbetar och uppfostrar sina familjer - en verklig förståelse för det faktum att den stora majoriteten människor har störst möjlighet att influera deras direkta omgivning där alla kan göra en direkt, personlig och praktiskt bidrag i den del av planeten som påverkar dem mest. När vi blir ombedda att tänka globalt, föreslår den ekologiska tanken att för vanliga människor är det enda rationella sättet att rädda planeten är att rädda det hela genom att rädda delarna; att inse att om allihopa i en ekoregional region började att vårda, bevara och identifiera sig med den naturliga ekologin i deras region, då skulle planeten i sin helhet ha en mycket större chans att överleva vårt nuvarande djupt destruktiva industriella och sociala systems angrepp.

Behovet av ren luft och rent vatten precis som den interkontinentala migrationer av fåglar och marint djurliv illustrerar att den distinkt ekologiska regionen är långt ifrån en inhägnad enhet. Även om USA som koncept var ett lovande steg mot att främja en global medvetenhet hos vår arts stora massas psyke behöver vi gå bortom det här inledande stadiet. Vi måste börja tänka på oss själva som en global ekologisk enhet och med start vid den individuella regionen konstruera en global federation av ekologiska regioner. Invånarna i varje ekologisk region, i sitt strävande av att bevara och förbättra sin ekologi, måste bli uppmuntrade att se sina aktiviteter i termer av att ta en ansvarsfull del i en regional, interregional, kontinental, interkontinental eller global federation av olika regioners miljöer.

Staden, Staten och den ekologiska regionen

Städer har till störst del blivit grundande enligt jordens bördighet och tillgänglighet. Områden med djup och rik alluvialjord som är enkel att plöja för hand har visat sig vara de mest attraktiva sedan vår art började ägna sig åt jordbruk och att bo i städer. Att transportera matvaror är inte lätt och mänskligt liv kan bara existera där det finns ett tillräckligt utbud. Den ojämlika fördelningen av icke artificiella särdrag i den lokala geografin (dalar, floder, vikar och sund, etc etc) har också haft ett enormt inflytande på platserna för våra urbana centrum. En djup lugn vik mitt bland vidsträckta klippor, farliga jätteuddar och höga klippor, eller de första navigeringsbara, okärriga området av en mäktig flod där den stiger ner från bergen, har alla visat sig vara ideala och ganska naturliga platser för stadslivets evolution. Här ersattes bristen på jordbruk med en stor skörd av fisk eller marint liv. På alla dessa platser har det någon gång under existerat en ursprunglig och organisk harmoni mellan byn eller staden och landsbygden som har försörjt eller omgivit dem.

Det antika Aten exempelvis, trots att de ledde en omfattande handel med andra städer och till skillnad från många städer av samma storlek idag, var de mer eller mindre självförsörjande vad gäller att förse sina medborgare dagligt med mat och energibehov (bröd, kött, och olivolja för matlagning och ljus). Befolkningen och storleken av staden var intimt sammanflätade till jordbrukskunskapen och den övergripande bördigheten hos den omgivande ekoregionala regionen. Det antika Aten ska dock inte ses som ett litet och isolerat samhälle. På sin höjd, försörjde de en befolkning som närmade sig nästan 250,000 människor.

Det imperialistiska Rom var den första staden att nå en miljon invånare. Till skillnad från antika Aten uppnåddes inte Roms storlek och dominans inom Medelhavsområdet på bas av att förbättra bördigheten i dess egna ekologiska region, utan på den systematiska plundringen av vidsträckta marker i Västra Europa och Nordafrika. Till skillnad från städerna i antika Grekland som var självständiga, ekoregionalt självförsörjande och styrda av ingen annan än sig själva, siktade imperialistiska Rom på att bli staden över alla städer till vilken alla skulle stå till svars för. Imperialistiska Roms storlek och utsträckning uppnåddes inte genom förbättringen och förvaltningen av dess egna bioresurser utan snarare genom den systematisk plundringen av andras på en verkligt ofantlig skala utan motstycke i den tidigare historien. Således började den historiska brytpunkten mellan staden som den organiska produkten av mänskligt socialt liv och deras omgivande ekologiska regioner - en brytning som bara utvidgas och är i ett brådskande behov av att helas.

Med kollapsen av det romerska riket återvände det europeiska samhället igen till en mer ekoregionalistisk fas av stadsbildande. När byarna och städerna inte längre var underställda den centraliserade imperialistiska Roms påbud, började individuella småstäder och storstäder utvecklas på ett mer självständigt, självförsörjande och ekoregionalt integrerat sätt. Till en början samlades människorna för skydda sig själva bakom tillfälliga skyddsväggar gjorda av träpålar eller jord. Gradvis konstruerade de dom stora inmurade städerna från den medeltida eran. Även om muren till en början byggdes som ett försvar, tjänade den att sätta en klar gräns för stadens storlek och tenderade att inge en känsla av en medborglig enighet och syfte bland dess invånare. Invånarna var herrar över sin egna stad vilken de grundat, byggt och förbättrat. Staden stod inte till svars inför någon annan, än mindre någon avlägsen imperialistisk makt. Vackra torg, monument och stadshus vittnar om de tidiga medeltida städernas vigör som la grunden för alla städer i Europa.

Likt de grekiska städerna under den förromerska eran var de inmurade städerna, trots att de ägnade sig åt en omfattande handel, intimt beroende av lokala bioresurser och sin omgivande ekologiska regions bördighet och hälsa. I byarna och på landet planterade människor miljontals mil av buskhäckar och vindskydd, terrasserade miljontals mil av sluttningar för att förhindra jorderosion, roterade deras grödor och övergripande förbättrade jordens bördighet. Människorna från städerna bytte i sin tur hantverksföremål och en industri som var otillgänglig för de små och isolerade byarna mot jordbruk och landsbygdsproducerade föremål. Det var ett lyckligt giftermål mellan den individuella staden och landsbygden som omgav och försörjde den.

Emellertid stod tendenserna för den självständiga och ekoregionalt integrerade staden i permanent opposition mot kungarna och krigsherrarnas egoistiska intriger som härstammade från den falska rätten att härska ur stamtraditioner, barbariska erövringar och de imperialistiska Roms centralistiska ideal. Med styrkan av tvång adjungerade de arbetet och produktionen från byar och städer för att bygga sina egna inmurade slott och uppehälle. Även om eran av den fria och självstyrande staden varade i flera år blev stadsborna arroganta och började ignorera behoven hos landsbygdsborna som försörjt dem så länge. Den tidigare så brinnande självständigheten hos de enskilda städerna blev underminerad av feodalherrar och kungar som ökade sin makt genom att utnyttja sammanbrottet mellan stads/ekoregions förhållandet. Snart var landets folk tvungna att svära trohet gentemot en enda kung som påtvingade skatter och avgifter, inte till förmån för den individuella staden och den ekoregionala regionen där den befinner sig, utan för att försörja kungen och hans hovs aktiviteter.

Även om monarkierna verkligen inte negligerade att se till att skogar planterades (t ex New Forest i England), var lokala bioresurser frekvent och obarmhärtigt exploaterade för att kunna underblåsa kungens krigsambitioner. Kungliga befallningar från den engelska monarkin krävde att bra jordbruksmark skulle omvandlas till odling av hampa (cannabis) för att kunna tillhandahålla rep åt den engelska flottan. Den almeriska öknen i Andalusien (Spanien) var en gång en vacker skog som på order av den spanska kungen kalhöggs för att kunna ge virke åt skepp från den Spanska Armadan, avsedda för att invadera England. Utvecklandet garnisonsstäder med syfte att erövring och skydd, samt de städer grundade på grund av en individuell monarks infall (t ex. Madrid eller St. Petersburg grundade av Charles V samt Peter I respektive) är prominenta exempel på hur statliga institutioner konstgjort påbörjar urbant liv till en stor mänsklig kostnad. Dessa städer hystes i områden som vid första blicken inte var organiskt passande för utvecklandet av storskaliga mänskliga samboende.

Där monarkin hade slutat tog staten och parlamentet vid. I England exempelvis (där den industriella revolutionen förverkligades först), blev över tre miljoner tunnland av allmänningar vilka tidigare använts av byn eller staden i sin helhet, inhägnade under Act of the Enclose till förmån för aristokratin, staten och deras kumpaner. Paddocker gödslade i århundraden av oräkneliga generationer av bybornas boskap blev bokstavligen stulna genom lagliga bedrägeri och statligt våld för att bekosta och stödja regeringens upptåg och exploatering i Westminster (London). Bönder som hade underhållit och närt jorden i generationer blev därmed tvingade bort från landet för att arbeta i fabrikerna i de nyligen industrialiserade storstäder och samhällen.

London var den första staden efter antika Rom att nå en befolkning på en miljon. Under mindre än femtio år senare hade den nått två miljoner. Ytterligare femtio senare, 1900, hade den fördubblats till fyra miljoner människor. Londons tillväxt, likt empiriska Rom dryga två tusen år tidigare, var inte beroende av lokal eller till och med nationella bioresurser (Englands åkrar var praktiskt taget övergivna eftersom alla arbetade i städerna), utan av den systematiska förstörelsen av oräkneliga andras. Utvecklingen av det brittiska imperiet, likt det franska och nederländska, var beroende av oreparerbar miljömässig exploatering på en global skala, vilket orsakade omfattande skada inte bara i enskilda ekologiska regioner utan hela kontinenter. Australien till exempel, på andra sidan om världen från dess imperialistiska statsförtryckare, var obarmhärtigt exploaterad för dess kortsiktiga fördelar. Exempel på denna exploatering inkluderar introduktionen av opassande djur för den existerande ekologin (klövdjur som får och nötkreatur, gjorde till skillnad från kängurun den Australienska jorden stor skada), massförstörelsen av lokala bioresurser (t ex, användandet av sydvästra Australiens jarrahskogar för att förse Londons järnvägar med järnvägssliper), och folkmordet av ursprungsbefolkningen som genom buskeldnings-tekniker hade rått om kontinentens torra och känsliga ekologi under många tusen år.

Processen av förfall och förnyelse påverkar våra politiska och sociala institutioner lika mycket som det gör våra träd och skogar. När vi bläddrar igenom en historiebok, stiger och faller imperier och kulturer likt löv som blåser iväg i höstvinden. Den imperialistiska eller koloniala statens era, är likt dess föregångare det antika Rom, vid ett slut. Upplösningen av det ryska imperiet är kanske den sista dödsryckningen av en social och politisk anordning vilken var utan tvekan enormt destruktiv, fullständigt vällustig och anti-ekologisk i dess tillvägagångssätt mot global och ekoregional stabilitet.

Arvet från denna snabbt försvunna era väger emellertid tungt på vår planets ekologi. Den har främjat en attityd och ett beteende gentemot den urbana och rurala geografin som från den moderna ekologiska synvinkeln, nästan med säkerhet kommer att leda oss till en katastrof. Våra stora städer har helt enkelt expanderat till gränsen av absurditet. De omgivande ekoregionerna som en gång hade närt och försörjt dem under deras tidiga uppkomst och utveckling i en balanserad stads/landsbygdsrelation ligger förstörda under mil av monotona förorter eller kåkstäder. Den rika organiska väv som tidigare hade bundit staden och dess omgivningar tillsammans till en intrigerad ekologisk region är täckt av hundratals kvadratmeter av motorvägar, tarmac, stål och betong. En praktiskt taget oorganisk miljö har skapats vars stabilitet och vitalitet undermineras ytterligare av de stora koncentrationerna av industriell aktivitet som krävs för att förse massiva befolkningar med enkla basprodukter.

Storskalig industri tenderar att skapa storskaliga miljöförstörelseproblem, förgiftning och degregering av forntida områden av regionen som framgångsrikt överlevt den expanderade storstadens angrepp. Jordbruksmarker har under många hundra, om inte tusen år, obarmhärtigt exploaterats för att kunna försörja de massiva tätbebyggelserna med mat som har vuxit ifrån sina naturliga ekoregionala gränser. Vidsträckta områden av tidigare vildmark eller noggrant underhållna småbruk som en gång bestått av många regioner och blandning av olika ekosystem förvandlas till en enda gröda (t ex vete), vilket omvandlar enorma delar av jorden till högst industriella agrikulturella fabriker.

Tendensen att leva i allt större städer med knappast något hänseende för de ekologiska och sociala konsekvenserna är kanske det mest framstående destruktiva resultatet av den imperialistiska och nutida nationalstats-eran. Det är uppenbart att städer, om de ska fortsätta vara hållbara såväl som att ta en ansvarsfull del i en framtida global federation av ekologiska regioner, måste konstrueras på ett sådant sätt att de kan föda, husera och förse enkla produkter för dess befolkning utan att undergräva de omgivande regioners ekologiska livskraftighet eller hänsynslöst exploatera det temporära överflödet hos andra.

Våra städer har blivit massiva ständigt växande cancersvulster på vår planets känsliga ekoregionala levande väv. Flera århundraden av global imperialism, huruvida av kapital eller stater, har lämnat efter sig en stads/landsbygds relation vilken inte längre är förnuftig, än mindre ekologiskt hållbar. Städer som Mexico City och Tokyo representerar miljoner av människor är som dinosaurierna från den imperialistiska och nationalstats-eran. Separationen emellan staden och dess omgivande landsbygdsregioner har förvärrats till en katastrof. Sådana koncentrationer måste decentraliseras oavsett våra önskemål. Om vi omvandlar vår planet till en öken genom att fortsätta med den jordbruksindustriella praxis som behövs för att stödja sådana stora och koncentrerade populationer, är det oundvikligt att vi kommer att behöva anpassa vår populations densitet utefter öknens villkor.

Omfördelningen av våra populationer till mindre och mer måttligt stora städer som är mer nära intrigerad med den ekologiska regionen där de befinner sig innebär inte en återgång till stamsamhällen eller en återgång till de småskaliga samhällena från förr. Det innebär än mindre en meningslös hippe-eskapism baserad på småskaliga samhällsexperiment i våra få vildmarker som finns kvar. Staden som till skillnad från nationalstaten vilken egenmäktigt styr över ett antal städer och regioner från parlamentet som befinner sig i huvudstaden, är den organiska produkten av en stor och intensivt social djurart. Även modern ekologi visar oss att städernas storlek måste begränsas till vad vår jord har kapacitet till att klara av, det betyder inte en återgång till de småskaliga samhällena från förr. Många städer från den antika världen klarade enkelt av att försörja en befolkning av flera hundra tusen människor utan den teknologiska kunnande vi besitter idag. Jorden, om vi tar hand om den förståndigt, är mycket mer riklig än vad som generellt antas. Många av världens största städer är byggda på extrem bördiga marker. Tavlor mindre än 150 år gamla av London visar tydligt får som betar runt omkring St. Pauls Katerdal i centrala London (detta var när Londons befolkning redan hade nått flera miljoner). Det är ständigt fallet att hundratals om inte tusentals kvadratmeter av potentiellt bördiga marker fortfarande är kapabla att föda flera miljoner människor tillräckligt. Från att en gång ha stött en mångfald av jordbruksmetoder samt en uppsjö av infödd fauna och flora, fortsätter marken att hopplöst underutnyttjas under en oorganisk urban utbredning.

Om vi tänker försöka att rationellt skapa en ny socialekologisk ordning baserad på den globala federationen av ekologiska regioner behöver vi börja med att ombilda våra städer och samhällen på ett ekoregionalt intrigerat sätt. Det här skulle innebära att ta hand om dom som om de vore trädgårdar, jordbruket och industriella aktiviteterna bör vara intimt länkad till den rådande ekologin i området. Nästa århundrandets utmaning blir att hitta en kompromiss mellan människans behov och lust att bo i stora och koncentrerade befolkningar, och det fundamentala behovet av att ta hand om och förbättra den ekologiska hälsan i ekoregionen som befolkningen befinner sig i. Det är poänglöst att lista upp de miljoners miljoner av förbättringar och ändringar vi behöver genomgå i våra vardagliga liv för att påbörja att konstruera stadsjordbruksekosamhällen för en statslös framtida ordning. De här samhällena kommer att utgöra en federation av globala ekoregioner.

Målet och idealet med vår strävan (dock vag i detaljerna) är fortsatt tydligt: att konstruera vitala och ekoregionalt harmoniska städer vilkas parker, trädgårdar och genomfarter är planterade med inhemska träd, vars blommor och frukter attraherar fåglar, insekter och annat djurliv unikt för det området, och vars floder är en tillflykt för fiskar och vattenfåglar. Vi önskar oss städer där till och med de som bor mitt i dess centrum skulle få deras grönsaker och lågenergibehov försedda av lokala marknadsträdgårdsarbetare och där energin genereras av råmaterial ursprungligen från befolkningen självas organiska avfall (via måttligt stora organiska kompost- och återvinningsstationer fördelade mellan förorterna). En stad som implanterar ren, lågenergi transport- och kommunikationsnätverk som inte kräver tusentals mil av oproduktiv och livlös asfaltsväg, förgiftar atmosfären, eller dränker de många inhemska fåglarnas sång som frodas i dess centrum. En stad vars botaniska trädgårdar och förortsförskolor blandas med småplantor av regionens mest ovanliga och hotade inhemska träd- och växtarter. En stad vars omgivande jordbruksmarker noggrannt skräddarsydda för regionens rådande ekologi, ersätter vidsträckta plantageliknande jorbruk med en mångfald av mindre och organiskt konstruerade småbruk sammanflätade med områden av inhemskt skog, busksnår och gräsmarker. En självstyrande och självständig stadsregion som efter århundraden av statsimperialism, noggrant återintegrera sig själv med den lokala regionens biogeografin och tar sig en passande, ansvarsfull och jämlik plats i den globala federationen av ekologiska regioner.

Kapitalism - baserad som den är på logiken av individuell girighet, ackumuleringen av pengar och ändlös konsumtion - är en social och politiskt livsstill fullständigt opassande för vår planets ekologiska behov. Kapitalismen i teori och praktik är så djupt oansvarig och anti -ekologisk i dess förhållningssätt mot industriell produktion att den inte ens har haft självaktning och framsikt för att minimera farorna med dess aktiviteter för medlemmar ur sin egna art (t.ex. Bhopal, asbest och upprotningen av ursprungsbefolkningar genom förstöringen av inhemska skogar), eller ens nämna de ekologiska konsekvenserna av deras industriella sysselsättning. Kapitalism är också en ideologi som historiskt har betraktat en hel ekologisk region, vare sig en öken eller skog, helt enkelt som en plats med ett överflöd av mineraler eller virke att exploatera för finansiell profit utan hänsyn till konsekvenserna.

Genom att behandla ett levande och självförsörjande ekologiskt område som enbart en källa till naturresurser som kan utbytas för pengar och för vinst, är kapitalismen helt i strid med nästan alla principer för modern ekologi och ekoregionala federationer. Att kalhugga en hel skogsregion och lämna den i ett tillstånd av fullständigt utblottad, oförmögen att bistå inhemskt liv för många kommande generationer, för pengar och profits skull står i fullständigt odds med den globala ekoregionala federationens koncept som lär oss att vi måste respektera varje regions ekologiska integritet. Alla regioner spelar en lika stor roll i att långsiktigt uppnå vår jords välmående.

De förut vackra ekskogarna i Englands inland var kanske det första offret för den industriella kapitalismen som vi känner den. Den historiska födelseplatsen för den industriella revolutionen kalhöggs för att förse träkål för götjärnet som sedan blev den industriella revolutionens järnbjälkar, muttrar och skruvar. Även om träkål senare ersattes av kol när träden tog slut, har oansvarig skogsavverkning av stora statskapitalistiska företag oförminskat fortsatt i papperstillverkningens, möbler och träspån. Regnskogar fortsätter att förstöras dag efter dag på grund av den systematiska girigheten hos individen och det statskapitalistiska systemet.

Det är uppenbart att en skogs eller en sjös ekologiska betydelse inte kan mätas i pund, dollar eller yen. Vårt förhållningssätt bör snarare försöka att finna en rationell och hållbar balans mellan behoven och ekoregionens och planetens allmänna hälsa och behovet att tillhandahålla människans mest grundläggande och nödvändiga fabriks och industritillverkade produkter. Vår industriella tillvägagångssätt måste följa en ny icke-kapitalistiskt, icke-konsumerande och mer biokooperativ väg där den huvudsakliga ekonomiska, politiska och sociala frågan inte är: “hur många dollar kommer det här ge min stad eller land?” utan snarare, “hur kan vi tillgodose människans mest grundläggande industriella behov medan samtidigt positivt förbättra den ekologiska hälsan i regionen industrin befinner sig i?” (M.a o. inte bara det “som gör minst miljömässiga skada”)

Även om kapitalismens filosofi har exploderat tusenfaldigt har de ekologiska problem associerade med den industriella revolutionen och industrin och tillverkningens utveckling har haft en enorm effekt på vår planets geografiska och ekologiska stabilitet - Ett faktum som aldrig någonsin får glömmas. Existensen av rika fyndigheter av kol, mursten, lera, järn och zink har tillexempel lett till utvecklingen av byar och städer utan direkt hänsyn till den rådande ekologin i regionen (oljeborrning mitt i havet är kanske det mest framträdande exemplet på det här). Det började under stenåldern med bosättningar baserade runt närvaron av flint sten, nödvändig för att göra spjut och pilar, och fortsatte med bland annat utveckligen av urangruvan i Roxy Downs (Södra Australien) och den föreslagna gruvdriften på Antarktis (en kontinent utan en mänsklig befolking som behöver habitation), det här är exempel på mänskliga bosättningar och aktiviteter som inte baseras på den omgivande ekologiska regionens organiska önskvärdheten utan på existensen av inerta och livlösa substanser långt under jordens yta.

Effekterna av en sådan radikal brytning mellan mänsklig industriell aktivitet och den naturliga levande jorden, i sig självt extremt seriösa, har blivit sammanförda av det faktum att den industriella revolutionen ägde rum innan människan verkligen började att förstå de globala ekologiska konsekvenserna av storskalig industriell verksamhet. Även om de flesta människor kände instinktivt i början av den industriella revolutionens  att svärtningen av den engelska landsbygden var fel (kanske bäst sammanfattat av William Blak i hans beskrivning av de “mörka sataniska fabrikerna i Englands gröna och behagliga land”), har de verkligt katastrofala konsekvenserna av sådana aktiviteter för vår planets övergripande ekologi endast nyligen börjat förstås av vetenskapsmän och massan av vår art. Den här fördröjningen representerar en tvåhundra år konceptionell fördröjning som resulterat i utvecklingen av miljömässigt fördärvande teknologier och fasansfulla anti-ekologiska former av industriell kultur. En ny era av industrijordbruk i harmoni med den naturliga världen är inte bara beroende av kapitalismens försvinnande utan också på vår arts förmåga att lära oss producera våra mest grundläggande tillverkningsartiklar (energi, mat, papper, glas, stål, etc.) på ett miljömässigt intrigerat, sensitivt och ickeförorenande sätt.

Energi

Mycket av det nödvändiga maskineriet för utveckligen av storskaliga kapitalistiskt produktion fanns flera år innan den industriella revolutionen i form av komplexa mekaniska vävstolar och kvarnar för vävning och malning av vete och malm. Bristen på stora och centraliserade koncentrationer av energi begränsade kraftigt utveckligen av sådan företag. Utveckligen av ångmaskinen, först driven av ved sedan kol, försvagade den ekonomiska livsdugligheten för dessa lokala och anmärkningsvärt talrika regionala energikällor. Tillverkningsföretagen som en gång varit spridda över landsbygden och beroende av lokalt tillgängliga, i huvudsak ren, förnybar och icke-förorenande energikällor ersattes av den industriella centralisering som kännetecknade den statskapitalistiska eran. Lancashire, i England är rik på ruiner av övergivna vattendrivna textilkvarnar från den här tidiga perioden av industriell tillverkning.

Tillverkningen var ursprungligen begränsad till områden nära den faktiska kolkällan. Skapandet av industriell transportnätverk av skepp, kanaler och senare av järnvägar (till en början för Londonsstora stadshamnar), ledde till framväxten av omfattande industriella center. Det här var en utveckling som under de två senaste århundradena har lett till ett total ignorerande av idén om att skala och driva våra industriella och tillverkande företag för att få ut det mesta av miljömässigt säkra energikällor tillgängliga på den individuella ekologiska regionen. Istället ledde den suicidala girigheten hos individen och statskapitalismen till det sena 1900-talets massiva övercentraliserade industriella cancer. Mil efter mil av stinkande skorstenar kvävde allt som levde. Snusket och smutsen från den tiden var kanske bäst dokumenterat i novellerna av Emile Zola och Charles Dickens, liksom i annan populär litteratur från den perioden. Upptäckten av koncentrerade källor av olja och uranium ledde till utveckligen av energiförsörjningsmetoder som förvisso gick runt den tunga smogen från Dicken’s beskrivning av Coketown, men orsakade seriös förorening som har varit lika, om inte mer farlig för den övergripande ekologiska hälsan både regionalt och hela planeten.

Fossilt bränsle såsom olja, gasol, och kol (produkter av trä och annan vegetation, fossila bränslen är helt enkelt lagrad solenergi från flera miljoner år sedan), förutom att släppa ut extremt farliga utsläpp (vilka orsakar bland annat det dödliga syraregnet som just nu dödar våra skogar), släpper ut stora kvantiteter av koldioxid, vilken är den största orsaken till global uppvärmning och den förhöjda växthuseffekten. Den fortsatta användningen av dessa energikällor sedan början av den industriella revolutionen kombinerat med det faktum att vi har huggit ner så många träd (mycket av världens tillgängliga kol är bevarat i trädets stam), betyder att såvida vi inte tar till brådskande handlingar för att begränsa brännandet av fossila bränslen, kommer vår planet att uppleva våldsamma förändringar i temperaturer och klimat. I en post-Chernorobil tid, kan möjligheten att använda sig av kärnkraft på en massiv skala inte tas seriöst.

Vi måste ersätta vår nutida energikällor med miljömässigt rena källor (t.ex. vind, sol och tidvatten), vilka trots storbolagens och regeringars opposition, är oändligt mer effektiva än de var för tjugo år sedan. Varje dag lägger elleverantörer fler vindkraftverk som tillägg för deras huvudsakliga utbud. Ändå är dessa uppfinningar ännu inte kapabla (även om några inte skulle hålla med) till att tillgodose den enorma och koncentrerade mängd av energi skapad av dagens enorma kol eller kärnkraftsenheter.

Även om enorma mängde energi kan genereras av stora vattenkraftverk, har de ekologiska konsekvenserna av sådana massiva dammar vid stora floder ofta varit långt ifrån tillfredsställande. Med tiden kommer den här situationen utan tvekan att förändras. Vår art kanske lär sig att tygla solens strålar och vågornas rörelser (som härstammar från gravitationen från månen), och dirigera den här energin till våra hus och fabriker med fantastisk effektivitet som våra solvetenskapsmän, oceanografer och ingenjörer hittills inte ens drömt om. För närvarande måste vi acceptera att sådana energikällor endast är kapabla till att producera en mindre mängd energi på en lokal basis, och att industriella installationer som kräver storskalig energiförbrukning måste, med tanke på dess storlek, ersättas av ett stort antal mindre anläggningar spridda mer jämt över landsbygden. Scenariot skulle således baseras på en komplex mängd av små energiproducerande anläggningar, noggrant anpassade för att maximera användningen av en mängd rena energikällor tillgängliga inom den ekologiska regionen där industrin är belägen.

Framsteg inom teknologi (tex superkonduktivitet) kan lösa många av problem när det gäller energiförsörjning. Även om majoriteten av våra livsnödvändiga industrier decentraliserades för att maximera de lokalt tillgängliga rena energikällor, verkar det nästan säkert att storskaliga energiingångar fortfarande kommer att krävas av särskilda industrier och produktionsprocesser likt som under vetenskapliga experiment. Malm exempelvis, finns endast i stora koncentrationer på relativt få platser och dess gruvdrift och primära behandling kan bara utföras på en relativt stor skala på ett koncentrerat och intensivt sätt. En kan föreställa sig flera ekoregioner som samarbetar i stora interregionala projekt som dessa. Sådana storskaliga energikällor kan tillgodoses av rena energi källor. Tidsvattnenström och hydroelektriska system, likt projekt som byggandet av enorma rader av vindkraftverk över den amerikanska prärien eller i block vid norra Storbritanniens kust, är framträdande exempel på möjligheterna att producera stora mängder energi från alternativa källor. Som en tumregel, tenderar storskaliga och intensiva koncentreringar av industrier att ha en negativ inverkan på miljön och orsaka storskalig miljöförstöring. Således, även om storskaliga energibehov kan uppfyllas från rena energikällor, måste industrin uppmanas att vara i en sådan storlek att de kan drivas endast av lokalt tillgängliga rena energikällor.

Rena energisystem är dessutom lika okapabla till att förse energibehovet hos en stor stadsbefolkning. Detta betyder inte att betydande energi kan sparas genom förbättringar inom hushålls och kontorsarkitektur och införandet av energigenererande apparater så som solpaneler, bakgårds vindkraftverk eller lokalt avfall för att generera energi för uppvärmning och matlagning etc. Detta skulle tillåta en större mängd människor att leva på en mycket mindre koncentrerad energikälla. Men på det stora hela, övergången från fossila bränslen och vår arts integrerande med vår planets biodynamik kräver en mycket mer decentraliserad tillvägagångssätt för vår urbana existens. Inom rimliga gränser kan ett decentraliserat tillvägagångssätt fullt ut utnyttja lokalt tillgänglig ren energi och kringgå behovet av stora och koncentrerade energimängder som med stor svårighet erhålls från alternativa energikällor.

Det här innebär inte en tillbakagång till småstadslivet från förr. Snabb och effektiv transport och kommunikationssystem tvingar oss inte längre att bo i enorma och centraliserade tätbebyggelser. Billiga och effektiva kommunikationssystem kan föra med sig många av fördelarna av stadslivsstilen till de mest avlägsna av människans civilisations utposter. Sannerligen, utvidgningen av våra en gång harmoniska och ekoregionalt-integrerade städer till enorma, gråa och livlösa oplanerade stadsbebyggelse inträffade just därför att långväga kommunikation- och transportsystem inte utvecklades i motsvarande takt som andra utvecklingar inom konst, vetenskap och teknologi. Television, passagerarflygplan och satelliter är alla relativt nya uppfinningar jämfört med urbaniseringsens takt. Placerade som vi nu är vid randen av en kommunikation och teknologisk revolution - i en värld där miljoners miljoner av data rusar runt vår glob varje sekund - att uppnå minut-för-minut information angående alla områden inom människans kultur och intressen kommer inte längre vara beroende av att bo i allt mer större städer. Dessa städer har växt till sådana massiva stadscentrum eftersom de fungerade som en kulturell och ekonomisk magnet i frånvaron av avancerad transport och kommunikationssystem. Uppkomsten av pendeltåg i det sena 1800-talet, fastän det använts som medel för att hänsynslöst utvidga stadsgränserna till punkten för kulturell och ekologiskt absurditet, icke desto mindre annonserade konkret det faktum att behovet av att leva i allt större tätorter var för alla praktiska ändamål ganska onödigt. Det fanns ingen anledning till att samma teknik kanske inte hade använts för att främja decentralisering snarare än centralisering. Monotonin och slöheten i den moderna stadsutbredningen är varken inspirerande eller sannolikt grogrund för individuell och samhällsidentitet, kreativitet eller självförverkligande. Förflyttningen från stora och koncentrerade stadsmiljöer mot en mer eko-regionalt integrerad värld är ändå ett långt ifrån oönskat mål som vår art rimligen kan sträva efter.