Studiecirkeln är vår dynamit!

ANARKISM: - Filosofin om en ny samhällsordning baserad på frihet utan begränsningar av mänsklig lag; teorin att alla former av regering bygger på våld och därför är felaktiga, skadliga och onödiga.Historien om människans tillväxt och utveckling är samtidigt historien om varje ny idé som förkunnar en ljusare grynings förfärliga kamp. I sitt ihärdiga grepp om traditionen har det Gamla aldrig tvekat att använda de mest skamliga och grymmaste medel för att bromsa upp ankomsten av det Nya, i vilken form eller period som helst som den senare har hävdat sig själv. Inte heller behöver vi följa våra spår tillbaka in det avlägset förflutna för att inse oppositionens enorma svårigheter och umbärande placerade i vägen för varje progressiv idé. Sträckbänken, tumskruven och knutpiskan finns fortfarande med oss; så också straffångens skrud och den sociala vreden, alla konspirerande emot andan som rofyllt marscherar framåt.

Anarkismen kunde inte hoppas på att komma undan ödet för alla andra idéer om förändring. Sannerligen, som den mest revolutionära och kompromisslösa nyskaparen, är Anarkism tvungen att bemötas med den kombinerade ignoransen och gift från den värld den siktar mot att rekonstruera.

Att ens ytligt bemöta allt som sägs och görs mot Anarkism skulle nödvändiggöra skrivandet av en hel volym. Jag kommer därför bemöta endast de två huvudinvändningarna. På så sätt ska jag försöka belysa vad Anarkism verkligen står för.

Vad är då invändningarna? För det första, Anarkism är orealistiskt, dock ett vackert ideal. Det andra, Anarkism står för våld och förstörelse, därför måste det bli förkastat som nedrig och farligt. Både den intelligenta människan och den obildade massan dömer inte från en ingående kunskap om ämnet, utan antingen från hörsägen eller felaktig uppfattning.

En realistisk plan, säger Oscar Wilde, är antingen en som redan existerar, eller en plan som kan genomföras under de existerande omständigheterna: men det är exakt de existerande omständigheterna som en invänder emot, och vilken plan som helst som kan acceptera dessa omständigheter är felaktig och dåraktig. Det verkliga kriteriet för det praktiska är därför inte huruvida de senare kan hålla de felaktiga och dåraktiga intakt; det är snarare, huruvida planen har vitalitet nog att lämna det gamla stagnerade vattnet, och bygga, samt att upprätthålla, nytt liv. Mot bakgrund av denna uppfattning, är Anarkismen faktiskt praktiskt. Mer än någon annan idé, hjälper den till att göra sig av med det felaktiga och dåraktiga; mer än någon annan idé, bygger den och upprätthåller den nytt liv.

Känslorna hos den obildade människan hålls kontinuerligt på en tonhöjd med de mest hemska berättelser om Anarkism. Ingenting är för skandalös för att brukas mot den här filosofin och dess exponenter. Därför representerar Anarkism till den icke-tänkande vad den legendariska banditen gör med ett barn, — ett svart monster böjt för att svälja allting, i korthet, förstörelse och våld. 

Förstörelse och våld! Hur ska den vardaglige människan kunna veta att det mest våldsamma elementet i samhället är ignorans; att det är maktens förstörelse som är just det Anarkismen bekämpar? Ej heller är han medveten om att Anarkismen, vars rötter, som det var, är en del av naturens krafter, förstör, inte hälsosam vävnad, utan parasitisk utväxt som livnär sig på samhällets livsessens. Den rensar blott jorden från ogräs och malört, så att den så småningom bär hälsosam frukt.  

Någon sa att det krävs mindre mental ansträngning att fördöma än att tänka. Den omfattande mentala slöheten, så förhärskande i samhället, bevisar att detta är bara för sant. Snarare än att gå till botten med en given idé, att undersöka dess ursprung och mening, kommer de flesta människor antingen fördöma det helt och hållet, eller förlita sig på någon ytlig eller fördomsfull definition av oväsentligheter.      

Anarkism uppmanar människan att tänka, att undersöka, att analysera varje påstående; men för att hjärnkapaciteten hos den genomsnittlige läsaren inte ska frestas på för mycket, ska jag också börja med en definition och sedan förklara det senare närmare.

ANARKISM: - Filosofin om en ny samhällsordning baserad på frihet utan begränsningar av mänsklig lag; teorin att alla former av regering bygger på våld och därför är felaktiga, skadliga och onödiga.

Den nya sociala ordningen vilar, såklart, på den materialistiska basen av livet; men medan alla Anarkister är överens att den huvudsakliga ondskan idag är en ekonomisk en; vidhåller de att lösningen på den ondskan kan endast åstadkommas genom betraktandet av livets varje fas - individen, lik väl som kollektivet, de interna, lik väl som de externa faserna. 

En grundlig genomgång av människans utveckling kommer att avslöja två element i bitter konflikt med varandra, element som endast nu börjar bli förstådda, inte som främmande för varandra, men som nära besläktade och verkligt harmoniska, om de bara placeras i en lämplig miljö: de individuella och sociala instinkterna. Individen och samhället har utkämpat en obeveklig och blodig kamp i evigheter, var och en strävande efter överlägsenhet, eftersom var och en var blinda för värdet och vikten av den andre. Den individuella och sociala instinkten - den ena den mest potenta faktorn för individuell strävan, utveckling, aspiration, självförverkligande; den andre en lika potent faktor för ömsesidig hjälpsamhet och socialt välbefinnande. 

Förklaringen till den storm som rasar inom individen, mellan honom och hans omgivning, är inte långt att söka. Den primitiva människan, oförmögen att förstå hans väsen, än mindre enigheten av allt liv, kände sig själv fullständigt beroende av blinda, gömda krafter alltid redo att förlöjliga och håna honom. Utifrån den attityden växte de religiösa koncepten av människan som endast ett dammkorn beroende av överlägsna makter uppe i skyn, som endast kunde blidkas genom fullständig underkastelse. Alla tidiga sagor vilar på den idén, vilken fortsätter att vara Leitmotiv för de bibliska berättelserna som behandlar relationen mellan människan och Gud, till Staten, till Samhället. Igen och igen, samma motiv, människan är ingenting, makterna är allting. Således skulle Jehova endast vidkänna människan under förutsättningen av fullständig underkastelse. Människan kan ha jordens alla härligheter men han får inte bli medveten om sig själv. Staten, samhället och moralens lagar sjunger samma refräng: Människan kan ha jordens alla härligheter, men han får inte bli medveten om sig själv. 

Anarkism är den enda filosofin vilken för människan till medvetandet om honom själv; vilken vidhåller att Gud, Staten och samhället är icke-existerande, att deras löften är värdelösa och tomma, eftersom de endast kan förverkligas genom människans underkastelse. Anarkismen är därför läraren av livets enhet; inte blott i naturen, utan i människan. Det finns ingen konflikt mellan individen och de sociala instinkterna, mer än det finns mellan hjärtat och lungorna: den ena behållaren av dyrbar livsessens, den andra förvaring av elementen som håller essensen ren och stark. Individen är samhällets hjärta, och bevarar essensen i det sociala livet. Samhället är lungorna som distribuerar element för bevara livsessensen - det är, individen - ren och stark.     

”En sak av värde i världen”, säger Emerson, ”är den aktiva själen: den finns inom varje människa. Själen aktiverad ser absolut sanning och uttrycker sanning och skapar”. Med andra ord, den individuella instinkten är saken av värde i världen. Det är den sanna själen som ser och skapar den levande sanningen, ur vilken det kommer en större sanning, den pånyttfödda sociala själen.

Anarkismen är människans stora befriare från fantomerna som har hållit honom fången; det är domaren och fredsmäklaren mellan de två krafterna för individuell och social harmoni. För att uppnå den enigheten, har Anarkismen deklarerat krig mot de skadliga influenserna som har hittills förhindrat den harmoniska blandningen av individuella och sociala instinkter, individen och samhället.

Religon, herraväldet över den mänskliga tanken, Egendomen, herraväldet över mänskliga behov; och Regeringen, herraväldet över mänsklig uppförande, representerar högborgen av människans förslavande och all vämjelse det medför. Religionen! Som den dominerar människans sinne, som den förnedrar och degraderar hans själ. Gud är allting, människan är ingenting, säger religionen. Men ut ur det ingenting har Gud skapat en kungarike så despotiskt, så tyrannisk, så grym, så fruktansvärt ursinnig att intet än mörker, tårar och blod har styrt världen sedan gudars begynnelse. Anarkismen uppväcker människan att revoltera emot detta svarta monster. Bryt era mentala bojor, säger Anarkismen till människan, därför inte förens du tänker och avgör för dig själv kommer du att bli fri ifrån mörkrets herravälde, det största hindret för allt framåtskridande.

Egendom, herraväldet över människans behov, förnekandet av hans rätt att tillfredsställa sina behov. Det fanns en tid då egendom påstods vara en gudomlig rätt, när den kom till människan med samma refräng, just som religionen, ”Uppoffra! Avstå! Underkasta!”. Anarkismens ande har lyft människans från hans böjda position. Han står nu upprätt, med ansiktet mot ljuset. Han har lärt sig att se den omättliga, uppslukande, ödeläggande naturen hos Egendom, och han förbereder sig på att slå ihjäl monstret.     

”Egendom är stöld”, sa den store franske Anarkisten Proudhon. Ja, men utan risk eller fara för rånaren. Monopoliseringen av människans ackumulerade ansträngningar, har berövat honom hans födelserätt, och har gjort honom till en fattighjon och en utstött. Egendom har inte ens den tidsslitna ursäkten att människan inte skapar tillräckligt för att tillfredsställa alla behov. ABC-studenter i ekonomi vet att produktiviteten av arbetet inom de senaste årtiondena överskrider långt normal efterfrågan. Men vad är normal efterfrågan för en abnorm institution? Den enda efterfrågan egendom erkänner är dess egna glupska aptit efter större rikedom, eftersom rikedom betyder makt: makt att underkuva, att krossa, att exploatera, makten att förslava, att skymfa, att degradera. Amerika är särskilt skrytsam om hennes stora makt, hennes enorma nationella välstånd. Stackars Amerika, till vilken nytta är all hennes välstånd, om individerna som utgör nationen är eländigt fattiga. Om de lever i elände, i smuts, i kriminalitet, med hopp och glädje borta, en hemlös, jordlös armé av mänskligt villebråd.  

Det är allmänt medgivet att såvida inte intäkterna hos varje affärsverksamhet överstiger kostnaderna, är konkurs oundviklig. Men de som engagerar sig i branschen av att producera välstånd har ännu inte lärt ens denna enkla läxa. Varenda år växer priset för produktion i människoliv sig större (50,000 dödade, 1000,000 skadade i Amerika förra året): intäkterna till massorna, som hjälper till att skapa välstånd, blir allt mindre. Ändå fortsätter Amerika att vara blind inför den oundvikliga konkursen för våra produktionsverksamheter. Det är inte heller det enda brottet för det senare. Ännu mer dödlig är brottet att förvandla producenten till en enkel partikel av en maskin, med mindre vilja och beslut än sin mästare av stål och järn. Människan blir inte bara av produkterna av hans arbete, men av kraften av fritt intiativ, av originalitet, och intresset av eller lusten för de saker han gör.

Verkligt välstånd består av saker av nytta och skönhet, i saker som hjälper till att skapa starka, vackra kroppar och omgivningar inspirerande att leva i. Men om en man är dömd att spinna bomull runt en spole, gräva kol, eller bygga vägar i trettio år av sitt liv, kan det inte vara tal om välstånd. Vad han ger till världen är bara gråa och otäcka saker, reflekterande en tråkig och otäck existens, — för svag för att leva, för feg för att dö. Egendomligt nog, finns det människor som prisar denna dödande metod av centraliserad produktion som vår tids mest stoltaste bedrift. De misslyckas totalt att förstå att om vi skulle fortsätta underkastas maskinen, är vårt slaveri mer fullkomlig än vad vår träldom för kungen var. De vill inte veta om att centralisering inte bara är frihetens dödsbud, utan också hälsans och skönhetens, konsten och vetenskapen, allt det här är omöjligt i en klockliknande, mekanisk atmosfär.

Anarkismen kan inget än förkasta en sådan metod för produktion: dess mål är det friast möjligaste uttryck av alla individers latenta krafter. Oscar Wilde definierar en perfekt personlighet som ”någon som utvecklas under perfekta förhållanden, som inte skadas, lemlästas eller är i fara”. En perfekt personlighet då, är endast möjlig i ett samhällstillstånd är människan är fri att välja arbetsätt, arbetsvillkor och friheten att arbeta. Ett för vilken att göra ett bord, byggnaden av ett hus, eller jordbearbetningen av marken, är vad målningen är för konstnären och upptäckten för vetenskapsmannen — resultatet av inspiration, av intensiv längtan, och djupt intresse av arbete som en kreativ kraft. Det är Anarkismens ideal, dess ekonomiska arrangemang måste bestå av frivilliga produktions och distribuerings-sammanslutningar, och gradvis utvecklas till fri kommunism, som den bästa metod för producering med minst slöseri av mänsklig energi. Anarkismen erkänner emellertid också individens eller antalet individer rätt att hela tiden ordna andra former av arbete, i harmoni med deras smak och önskemål.

Då en sådan fri demonstration av mänsklig energi är bara möjlig under fullständig individuell och social frihet, riktar Anarkismen sina krafter mot den tredje och största fiende för all social jämlikhet; nämligen, Staten, organiserad auktoritet, lagstadgad lag, — Herraväldet över mänskligt beteende. och dikterar varje fas av uppförande. 

Just som Religion har fjättrat det mänskliga sinnet, och som egendom, eller monopol på saker, har dämpat och kvävt människans behov, så har Staten förslavat hans själ, dikterande livets fas av uppförande. ”Alla regeringar är i huvudsak” säger Emerson, ”tyranni”. Det spelar ingen roll om det är regering genom gudomlig rätt eller majoritetsstyre. I varenda fall är dess mål individens fullständiga underkastelse.

Med hänvisning till den amerikanska regeringen, sa den störste amerikanska anarkisten, David Thoreau; ”Regering, vad är det än blott en tradition, om än en ny, strävandes efter att göra sig själv omöjlig för framtiden, men varje insats förlorar sin integritet: den har inte vitaliteten och kraften hos en enda levande människa. Lagen gjorde aldrig människan en mer rättvis; med hjälp av deras respekt för den, görs även de väl disponerade dagligen till agenter för orättvisan.”

Faktum är att grundnoten för regeringen är orättvisa. Med arrogansen och självständigheten hos Konungen som inte kunde göra något fel, påbjuder regeringar, dömmer, fördömer, och straffar de mest obetydliga överträdelse, medan de upprätthåller sig själva med det största brottet av alla, förintelsen av individuell frihet. Således har Ouida rätt när hon vidhåller att ”Staten ämnar sig endast att ingjuta de egenskaper hos des folk genom vilken dess krav följs, och dess kassa blir fylld. Dess högsta uppnående är förminskningen av mänskligheten till ett urverk. I dess atmosfär torkar, alla de finare mer delikata friheter, vilka kräver behandling och rymlig utvidgning, oundvikligen upp och förgås. Staten erfordrar en skattebetalande maskin i vilken det inte finns något mankemang, en kassa som det aldrig finns något underskott i, och ett folk, monoton, lydig, färglös, andlös, som anspråkslöst rör sig likt en flock får utmed en rak huvudled mellan två väggar.”

Ändå så skulle en flock får motstå Statens lagvrängning, om det inte vore för de korrupta, tyranniska, och förtryckande metoderna som den använder för att tjäna sina syften. Bakunin förkastar därför Staten som liktydig med kapitulationen av friheten för individen eller små minoriteter,— förstörelsen av sociala relationer, avkortad eller till och med fullständigt förnekande, av livet själv, för sin egna utvidgning. Staten är den politiska frihetens altare, och likt det religösa altaret, upprätthålls det med människooffer.   

Faktum är, det finns knappast någon modern tänkare som inte instämmer att regeringen, organiserad auktoritet, eller Staten, är endast nödvändig för att upprätthålla eller beskydda egendom och monopol. Den har visat sig vara endast effektiv i den funktionen.

Till och med George Bernard Shaw, som hoppas på det mirakulösa från Staten under Fabianism, medger ändå att ”den är för närvarande en enorm maskin för att plundra och förslava de fattiga med brutalt våld”. Således, är det svårt att se varför den smarte inledaren önskar att uppehålla Staten efter att fattigdom ska ha slutat existera.    

Dessvärre finns det fortfarande ett antal människor som forsätter in i den dödliga tron att regeringen vilar på naturliga lagar, att den upprätthåller social ordning och harmoni, att den minskar brott, och att den förhindrar den late människan från att skinna sina kamrater. Jag kommer därför att undersöka dessa åsikter.     

En naturlag är en faktor i människan vilken hävdar sig själv fritt och spontant utan något yttre ingripande, i harmoni med naturens krav. Till exempel, behovet av näring, av sexuell tillfredställelse, av ljus, luft, och träning, är en naturlag. Men dess uttryck behöver inget regeringsmaskineri, behöver inte batongen, vapnet, handbojorna eller fängelset. För att lyda sådana lagar, om vi kan kalla det lydnad, krävs endast spontanitet och fri möjlighet. Att regeringar inte upprätthåller sig själva genom sådana harmoniska faktorer är bevisat av den fruktansvärda utbudet av våld, makt, och tvång alla regeringar använder för att leva. Således har Blackstone rätt när han säger, ”Mänskliga lagar är ogiltiga, eftersom de strider mot naturens lagar”.

Såvida det inte är Warszawas ordning efter slakten av tusentals människor, är det svårt att tillskriva regeringarna någon kapacitet för ordning eller social harmoni. Ordning härledd genom underkastelse och upprätthållen genom terror är inte mycket till en säkerhetsgaranti; ändå så är det den enda ”ordning” som regeringar någonsin har upprätthållit. Verklig social harmoni växer naturligt ur solidariska intressen. I ett samhälle där de som alltid arbetar aldrig har någonting, medan de som aldrig arbetar åtnjuter allt, existerar inga solidariska intressen; social harmoni är därmed endast en myt. Det enda sättet organiserad auktoritet möter denna allvarliga situation är genom att utöka privilegierna för dem som redan monopoliserat jorden, och genom att ytterligare förslava de arvlösa massorna. Således är regeringens hela arsenal - lagar, polis, soldater, domstolar, lagstiftare, fängelser, - energisk engagerade med att ”harmonisera” de mest antagonistiska elementen i samhället.

 Den mest absurda ursäkten för auktoritet och lagar är att det tjänar till att minska brott. Bortsett från det faktum att Staten själv är den störste brottslingen, brytande varje skriven och naturlig lag, stjäl i form av skatter, dödar i form av krig och dödsstraff, har den kommit till ett absolut stopp för att hantera brott. Den har misslyckat helt med att förstöra eller ens minimera den hemska plågan av sitt eget skapande.

Brott är inget mer än felriktad energi. Så länge som varje institution idag, ekonomisk, politisk, social och moralisk, konspirerar att vilseleda mänsklig energi in i fel kanaler; så länge som de flesta människor är på sin plats och gör saker de hatar att göra, lever livet de avskyr att leva, kommer brottslighet vara oundvikligt, och alla lagar i stadgarna kan bara öka, men aldrig göra sig av med brottslighet. Vad vet samhället, som det existerar idag, om processernas förtvivlan, fattigdomen, fasorna, den fruktansvärda kamp den mänskliga själen måste gå igenom på sin väg till brottslighet och förnedring. Någon som känner till denna fruktansvärda process kan inte misslyckas med att se sanningen i dessa ord av Peter Kropotkin: ”De som kommer att hålla balansen mellan de fördelar följaktligen tillskrivs lag och straff och den förnedrande effekten av det sistnämnda på mänskligheten; de som kommer att bedöma den störtskur av sedefördärv som strömmar i omlopp det mänskliga samhället av informanten, gynnad till och med av Domaren, och betald för i klinkande kontanter av regeringar, under förevändningen att hjälpa till att avslöja brottslighet; de som kommer att gå emellan fängelseväggar och ser vad människor blir när de frihetsberövas, när de utsätts för vård av brutala väktare, för grova, hemska ord, för ett tusende svidande, genomträngande förödmjukelser, kommer att instämma med oss att hela apparaten av fängelse och straff är en styggelse och borde upphöra.”

Den avskräckande influensen av lagen för den late mannen är för absurd för att förtjäna betraktande. Om samhället bara befriades från slöseriet och utgifterna för att hålla med en lat klass, och den lika stora kostnaden för skyddsutrustningen den här lata klassen kräver, skulle det sociala bordet ha ett överflöd för alla, inklusive en enstaka lat individ till och med. Dessutom är det väl att tänka på att lathet beror antingen på särskilda privilegier eller fysiska och psykiska avvikelser. Vårt nuvarande vansinniga produktionssystem främjar båda, och det mest häpnadsväckande fenomenet är att människor nu skulle vilja arbeta alls. Anarkismen syftar till att avlägsna från arbetet dess dödande, förslöande aspekt, dess mörker och tvång. Den syftar till att göra arbetet till ett instrument av glädje, av styrka, av färg, av verklig harmoni, så att den fattigaste sorten av människa skulle finna i arbetet både rekreation och hopp.

För att uppnå ett sådant arrangemang av livet, måste regeringen, med dess orättvisa, egenmäktiga, repressiva åtgärder, göras av med. I bästa fall har det påtvingat alla en enda livstil utan hänsyn till individuella och sociala variationer och behov. Genom att förstöra regeringen och lagstadgade lagar, ämnar Anarkism att rädda självrespekten och självständigheten hos individen från all restriktion och invasion av myndigheter. Endast i frihet kan människan växa till sin fulla storlek. Endast i frihet kommer han att lära sig att tänka och föra sig, och ge det allra bästa i honom. Endast i frihet kommer han att förstå den verkliga kraften i det social band som människor binder tillsammans, och vilka är det sanna fundamentet för ett normalt socialt liv.

Men hur är det med människans natur? Kan den förändras? Och om inte, kommer den att härda ut under Anarkism?

Stackars mänskliga natur, vilka hemska brott har begåtts i ditt namn! Varenda dåre, från kung till polisman, från den dumma pastorn till den fantasilösa klåparen inom vetenskapen förmodar sig att tala auktoritativt om människans natur. Ju galnare bedragare, ju mer bestämt insisterar han på ondskan och svagheten i människans natur. Ändock, hur kan någon tala om det idag, med varje själ i ett fängelse, varje hjärta fjättrat, skadat och lemlästat?

John Burroughs har påpekat att experimentella undersökningar av djur i fångenskap är absolut värdelösa. Deras karaktär, deras vanor, deras aptiter genomgår en fullständig förändring när de slits bort från dess territorium i fält och skogar. Med den mänskliga naturen inburad i ett trångt utrymme, dagligen smiskad till underkastelse, hur kan vi tala om dess utvecklingsmöjligheter? Endast frihet, utvidgning, möjligheter, och framför allt, frid och lugn, kan lära oss de verkliga dominanta faktorerna i människans natur och alla dess underbara möjligheter.

Anarkismen, står alltså verkligen för befrielsen av människans sinne från religionens herravälde; befrielsen av den mänskliga kroppen från egendomens herravälde; befrielse från regeringens bojor och tvång. Anarkismen står för en social ordning baserad på den fria grupperingen av individer för syftet att producera verkligt socialt välstånd; en ordning som kommer att garantera för varje människa, fri tillgång till jord och fullt åtnjutande av livets nödvändigheter, enligt inviduella önskemål, smak och böjelser.

Det här är ingen vild fantasi eller sinnesförvirring. Det är slutsen en hop av intellektuella män och kvinnor världen över har kommit fram till; en slutsats som härrör från den nära och noggranna observationen av det moderna samhällets tendenser; individuell frihet, ekonomisk jämlikhet, tvillingkrafterna för födelsen av det som är riktigt och sant i människan.

När det gäller metoder. Anarkismen är inte som vissa antar, en teori för framtiden som ska förverkligas genom gudomlig inspiration. Det är en levande kraft i vårt livs angelägenheter, ständigt skapande nya villkor. Metoden för Anarkism omfattar därför inte ett järnklätt program som ska genomföras under alla omständigheter. Metoder måste växa ur de ekonomiska behov en i varje plats och trakt, och ur de intellektuella och temperamentsfulla behoven hos individen. Den rofyllda och lugna karaktären hos en Tolstoy kommer önska annorlunda metoder för social rekonstruktion än den intensiva, översvämmande personligheten hos Michael Bakunin eller hos en Peter Kropotkin. På samma sätt måste det vara uppenbart att de ekonomiska och politiska behoven i Ryssland kommer att påbjuda mer drastiska åtgärder än vad England eller Amerika skulle. Anarkismen står inte för militära övningar och uniformitet; den står emellertid för upprorets anda, i vilken form som helst, emot allting som hindrar mänsklig utveckling. Alla anarkister är överens i sin opposition mot det politiska maskineriet som ett sätt för att åstadkomma den stora sociala förändringen.

”All röstning”, säger Thoreau, ”är ett slags spel, som brickor eller backgammon, ett spel med rätt och fel: dess skyldighet överstiger aldrig dess lämplighet. Till och med att rösta för rätt sak gör ingenting för den. En vis man kommer aldrig ämna rätten till tillfällighetens barmhärtighet, och inte heller vilja att den ska segra genom majoritetens makt. ” En noggrann undersökning av politikens maskineri och dess framsteg kommer att bära Thoreaus logik.

Vad visar historien om parlamentarism? Ingeting annat än misslyckande och nederlag, inte ens en enda reform för att förbättra folkets ekonomiska och sociala stress. Lagar har antagits och förordningar skapade för att förbättra och skydda arbetet. Således bevisades det sig, bara förra året att Illinois, med de mest stränga lagar för gruvskydd, hade de största gruvkatastroferna. I stater där lagar om barnarbete råder, är utnyttjande av barn som högst, och även om arbetarna åtnjuter fullständiga politiska möjligheter, har kapitalismen nått sin skamliga höjdpunkt.

Till och med där arbetare har möjlighet att ha sina egna representanter, vilket våra goda Socialistiska politiker högljutt kräver, vilka chanser finns det för deras ärlighet och god tro? En behöver bara tänka på politiken för att inse att vägen till goda avsikter är full av fallgropar: spel bakom kulisserna, intriger, smickrande, lögner, fuskande; i själva verket lagvränging av varje beskrivning, varigenom den politiske aspiranten kan uppnå framgång. Till detta läggs en fullständig demoralisering av karaktär och övertygelse tills ingenting finns kvar som skulle ge en hopp om någonting från ett sådant mänskligt vrak. Om och om igen var folket dåraktig nog att lita på, tro, och stödja sina sista skärva, aspirerande politiker, bara för att finna sig själva förrådda och lurade.

Det kan påstås att män med integritet inte skulle bli korrupta i det politiska sliperiet. Kanske inte; men sådana män skulle vara fullständigt hjälplösa att utöva det minsta inflytandet för arbetarnas räkning, vilket verkligen har visats i många fall. Staten är hjonens ekonomiska herren. Goda män, om det finns sådana, skulle antingen förbli trogna sin politiska tro och förlora sitt ekonomiska stöd, eller skulle de hänga vid sin ekonomiska herre och vara helt oförmögna att göra det något gott alls. Den politiska arenan lämnar en inget alternativ, en måste antingen vara ett dumhuvud eller en skurk.

Den politiska vidskepelsen härskar fortfarande över hjärtat och sinnet hos massorna, men de verkliga frihetens älskare vill inte veta av det längre. Istället, tror de med Stirner att människan har så mycket frihet han är villig att ta. Anarkismen, står därför direkt aktion, ett öppet trotsande av, och motstånd mot alla lagar och restriktioner, ekonomiska, sociala och moralistiska. Men trots och motstånd är olagligt. Däri ligger människans frälsning. Allt olagligt kräver integritet, självförtroende och mod. Kort sagt, kräver det fria, självständiga själar, ”män som är män, och har råg i ryggen som du inte kan föra din hand igenom.”

Allmän rösträtt själv existerar tack vare direkt aktion. Om det inte vore för upprorets ande, trotset från Amerikas revolutionära fäder, skulle deras avkomma forfarande bära kungens vapensköld. Vore det inte för den direkta aktionen hos en John Brown och hans kamrater, skulle Amerika fortfarande handla med den svarta mannens kropp. Sant, handeln med vita kroppar pågår fortfarande, men det kommer också att behöva avskaffas genom direkt aktion. Fackföreningsrörelsen, den moderna gladiatorns ekonomiska arenan existerar tack vare direkt aktion. Det är nyligen som lagar och regeringar har försök att krossa fackföreningsrörelsen och dömt förespråkare av människans rätt att organisera sig själv till fängelse som konspiratörer. Hade de försökt hävda sin sak genom att tigga, vädja och kompromissa, skulle fackföreningar i dag vara en försumbar mängd. I Frankrike, i Spanien, i Italien, i Ryssland, ja inte ens i England (bevittna det växande upproret av engelska fackföreningar) har direkta, revolutionära, ekonomiska åtgärder blivit en så stark kraft i striden om industriell frihet för att göra så att världen inser den enorma vikten av arbetarkraften. Generalstrejken, det högsta uttrycket för arbetarnas ekonomiska medvetande, blev förlöjligad i Amerika för en kort tid sedan. Idag måste varje stor strejk, för att vinna, inse vikten av den solidariska allmänna protesten.

Direkt aktion, som har visat sig effektiv i det ekonomiska området, är lika potent i individens omgivning. Där inkräktar hundratals krafter på hans varelse och endast ihärdigt motstånd kommer slutligen göra honom fri. Direkt aktion mot auktoriteten i verkstaden, direkt aktion mot lagens myndigheter, direkt aktion mot den invasiva klåfingriga auktoritet hos vår moralföreställning, är Anarkismens logiska, och konsekventa metod.

Kommer det inte leda till en revolution? Det kommer det verkligen. Ingen verklig social förändring har någonsin skett utan en revolution. Människor är antingen inte bekanta med sin historia, eller har de inte ännu förstått att revolution endast är tanken utförd i handling. Anarkismen, den stora tankens surdeg, genomsyrar idag varje fas av mänskliga ansträngningar. Vetenskap, konst, litteratur, teatern, försöken till ekonomisk förbättrande, i själva verket varje individuell och social opposition mot den nuvarande oordningen av saker och ting, är upplyst av Anarkismens andliga ljus. Det är filosofin om individens suveränitet. Det är teorin om social harmoni. Det är den stora, växande, levande sanningen som rekonstruerar världen och som kommer att inleda gryningen!