Studiecirkeln är vår dynamit!

Kamrater.

Vi presenterar den här korta rapporten om anarkistgruppernas aktiviteter från 1903 till 1907. Den här rapporten kommer att låta er uppskatta vår unga rörelses framgångar. Fastän den inräknade perioden är kort (bara fem år), har anarkistisk kommunism vunnit sin rätt att existera och hitta sig en plats i den stora ryska revolutionen.

Ni vet säkert om att det fanns en synnerligen stark anarkiströrelse i Ryssland runt 1875. Född under Bakunins inflytande, hade den här rörelsen bland sina stjärnor många aktiva medlemmar så som Sofya Bardina, Sergey Bobochov, Mishkin och många andra vars namn våra europeiska kamrater vet lite om. På den tiden, var den enda klass som våra föregångare – buntary (rebellerna), eller Bakunisterna som de ofta kallade sig själva – kunde räkna med var bondeklassen, ignoranta och oordnade, endast nyligen befriade från slaveri. Den här klassen accepterade socialistiskt, revolutionär propaganda med svårighet. Hela den revolutionära kraften var koncentrerad i den intellektuella klassen.

Separerade från det vanliga folket, förföljda av en asiatisk regering med blodig grymhet, befann sig våra föregångare i en tragisk situation. Vissa kombattanter mötte deras död på galgarna eller Sibiriens isiga tundra, andra emigrerade utomlands likt Zhukovskiy, Cherkezov, Chaikovskiy och Kropotkin och engagerade sig själva helt i den internationella arbetarrörelsen; andra förrådde oss efter att ha förlorat sin tilltro i deras ideal. Ex-federalister blev centrallister, tidigare antistat-socialister blev Jakobinska politiker. De gamla organisationerna som chaikovsky (1), Zemlya i Volya (2), Södra Rysslands Arbetarförbund (3) och Cherny Persedel (4), som hade höjt den socialistiska anarkismens flagga under de dagarna, gick under i en ojämn kamp. Denna kursändring slutfördes slutgiltigt 1880, då ett rent blanquistiskt politiskt parti – Narodnaya Volya – grundades. Det var tiden för den terroristiska kampen, en enkel strid mellan två oförenliga fiender: den autokratiska monarkin och revolutionärernas Verkställande Kommitté.

Den 1 mars 1881 markerade Narodnaya Volyas triumf men det var på en och samma gång dess svansång (5). De folkliga massorna sov djupt. Revolutionärerna besegrades; en skoningslös repression tillintetgjorde vad som fanns kvar av deras organisation. Det avskyvärda monstret personifierad av den tvåhövdade örnen regerade igen över vårt arma land under många år. Dödlig tystnad rådde under tio år. Under dessa hårda reaktionära år förändrades Ryssland fullständigt. Från att vara ett efterblivet, uteslutande ett jordbruksland, omvandlades det långsamt till ett någorlunda välutvecklat industrialiserat land. 

En ny klass framträdde; det industriella proletariatet. Inom en kort tidsrymd, täcktes hela territoriet av järnvägsnätverk, många ångbåtar flöt på floderna; Donets Basin, sedan blev Uralbergen ett gruvdriftscenter med hundratals gruvor och fabriker. Regionerna Polen, Litauen, Moskva och Vladimir regionen har den största delen av textilindustrin. Genomträngande in till landets hjärta har Europeisk kapitalism åtnjutit stor framgång. Med andra ord, vi hade en stor “industriell revolution” som har förändrat saker och ting, inklusive sociala relationer. Den här revolutionen inom det materiella området har underlättats av många faktorer; det stigande antalet arbetslösa bönder, emigration till städerna, svälten i Volga regionen, politiskt förtryck, tillintetgörandet av bondekommunen, underlättandet av förflyttningen av tusentals arbetare och bönderna på grund av förbättringen inom väg och tågrälssystemet.

I många fabriker och industrier hade strejken blivit framträdande. Det var inledningsvis en simpel ekonomisk rörelse fastställd av arbetarnas direkta behov och krav. Men dess horisont har gradvis breddats. Partiska strejker blev generalstrejker som spred sig först till det stora industrikomplexen, sedan till hela sektioner av industrin. Det är tillräckligt att minnas vågorna av strejker som drabbade Moskva och Vladimir regionerna runt 1890 och den berömda strejken av 30,000 textilarbetare i Petrograd under kröningen av Nicholas ll. Den här kampmetoden var redan välbekant i Polen och Litauen, där konflikten mellan arbetet och kapital fått karaktär redan 1895. 

Översvämningen av strejker spreds överallt i kolossala proportioner, och tusentals strejkare har kastats i fängelse eller skickas till Sibirien. Olyckligtvis, under tiden när den här rent ekonomiska kampen av proletariatet var vid sin höjdpunkt, fanns det fortfarande inte tillräckligt med anarkister i Ryssland. De trädde fram endast under den andra fasen av rörelsen, när en livlig politisk kamp hade brutit ut mer eller mindre överallt. Det är ingen överraskning att arbetarnas massrörelse och senare böndernas hegemoniserades från allra första början av de uteslutande politiska Socialdemokraterna och de Revolutionära Socialisternas partier. Tack vare oupphörlig agitation, upprättade de snabbt starka politiska organisationer och var “ledarna” av de folkliga massorna efter 1901-02. Händelseförloppet utvecklades sedan med en exceptionell hastighet. Den stora strejken av Rostovs arbetare bröt ut som följdes av generalstrejken i Södra Ryssland och Kaukasus, böndernas uppror i Kahr’kov och Poltava regering och inom diverse fabriker och industrier.

Den tsariska regeringen sände in armén. Allmänt missnöje växte, de första terroristaktionerna välkomnades glädjefyllt av alla. Tillslut föll diktatorn Plehve. Spänningarna nådde sin höjdpunkt. Sedan var det massakern mellan 9-22 februari, när en fredlig arbetardemonstration möttes av salvor av gevärseld. Allmän upprördhet exploderade och blev protester, solidaritetsstrejker, händelser som skakade hela imperiet och var symtom av en stundande revolution. Det obetänkta kriget mellan Ryssland och Japan var det sista strået…Revolution spreds gradvis runtom landet; en enorm rörelse förberedde sig; Svartahavsflottan gjorde myteri. Kronstadt jäste…Den stora oktober (1905) strejken kom närmare. Tusentals av arbetare, bönder, hantverkare och intellektuella gick samman i en gemensam protest mot den tsariska regeringen.

Vi går nu in den fas där varje nation kämpade mot autokratin. En stormvind blåste liv genom landet. Manifestet från 17-20 oktober, publicerat av Tsaren under pressen från en stor generalstrejk, togs emot av arbetarklassens med försiktighet. “Arbetarråd” (sovjeter) poppade upp nästan överallt ibland proletariatet och började genomföra direkt aktion i praktiken. De var ett uttryck för proletariatets behov och deras program formades av dem genom “gatornas revolution”: tusentals arbetare tog över industrier och fabriker, gjorde bomber och andra vapen och förberedde sig energiskt för ett väpnat uppror.

Drivna av livets krav tvingades arbetarklassen att fungera som en syntes av politiska och ekonomiska kamper. Utan att invänta befallningar från en “provisorisk regering” och genom att ignorera den tsariska autokratin, infördes 8 timmars arbetsdag av sig själv, tillsammans med föreningsfrihet, press och mötesfrihet och andra reformer av en ekonomisk och politisk natur.

Borgarklassen var lamslagen och gick med på de flesta av arbetarnas krav. Autokratin var paralyserad och hördes ingenting från under en lång tid. De var utan post- och telegrafservicen och andra kommunikationsmedel som var i de upproriska folkets händer. Enorma skaror av demonstranter befriade politiska fångar från fängelset… Då och då inträffade de allvarliga sammandrabbningar mellan demonstranter och armén. Om en stark anarkistorganisation hade existerat vid den tiden, en som hade de folkliga massornas stöd, hade en bred revolutionär, socialistiskt rörelse väntas. De politiska partierna hade inte haft styrka nog och hade varit tvungna att gå med de folkliga massornas önskningar, eller försvinna från historien.

Men ingenting av det här hände. Vid tidpunkten fanns det bara ett fåtal anarkokommunistiska grupper. Det är sant att de påverkade händelserna i alla fall, då de alltid var i förgrunden för rörelsen och radikaliserade kampen. Men det räckte inte i sig själv. De proletära massorna var inte organiserade, de var inte förenade i ett klassparti.

Socialdemokraterna och de Revolutionära Socialisterna hade monopol inom Arbetarråden och försökte omvandla dessa verkställande strejk-organisationer till auktoritära politiska kommittéer, för att gradvis utvecklas till en “Provisorisk regering”. Det var ett hinder för Revolutionens naturliga väg: dess horisont fortsatte att minska. Statssocialisterna gjorde allt för att ta över rörelsen och leda den mot strikt politiska mål. De kämpade hårt mot det “revolutionära överskottet” hos bonde- och arbetarmassorna, överallt kämpade de mot jordbruksterrorn, gerillakrigföring och “exproprieringar” (konfiskeringen av stora summor pengar från skattemyndigheterna eller borgarklassen, revolutionärer använde för sina organisationer). När det gäller borgarklassen, terroriserad av de ständigt växande kraven från de folkliga massorna, flyttade de sig närmare reaktionärernas sida. Idén om klassamarbete dog.

Många misstag och offer krävdes innan arbetarklassen började tvivla på visdomen i att låta sig släpas utefter den väg som de politiska revolutionärerna stakat ut, en väg som med hjälp av en serie demonstrationer och väpnade uppror leder till politisk makt och proklameringen av en konstituerande församling. Efter oräkneliga nederlag och reaktionens fasor, började led ur arbetarklassen passionerat sorla om en sak: frigörelsen av den rent politiska kampen och dess metoder. Vid tiden för “de revolutionära” dagarna praktiserade arbetarna “direkt aktion”; Schmidt fabriken i Moskva var i deras händer, järnvägarna togs över överallt; i Uralbergen och Nya Ryssland ockuperades gruvor och fabriker av arbetarna. Bönderna i Georgien, västra Georgien, Östersjöprovinsen och många regeringar i centrala Ryssland, gjorde samma sak med markerna och skogarna.

Men det är inte nog att ta kontroll över kommunikationsmedel, gruvor, industrier, mark och skog och använda dem under revolutionens dagar. Inte bara, behöver vi ta över alla fabriker och industrier för att kunna göra vapen och försörja oss själva under strejken, vi måste expropriera dom helt och hållet och hålla kvar dom i folkets händer för att kunna initiera produktion baserad på nya principer, kommunistiska principer som kommer täcka hela landet i ett nätverk av jordbruks och industriella associationer. De ryska arbetarna kunde inte göra det här då de inte var förberedda. Det är sant att det gjordes försök att göra det här; det är sant att arbetarna i Belostok, ledda av anarkister, attackerade lagerhus vid fler än ett tillfälle för att kunna ta bröd, kött och grönsaker i besittning och dela ut dem till strejkarna och de arbetslösa; det är sant att det fanns försök till kommunistiskt produktion, såsom fallet med de anarkistiska bönderna i Georgien. Men det här är sällsynta exempel.

Var än rörelsen var medvetet organiserad, antog den en exklusivt politisk natur. De ekonomiska socialistiska slagorden togs över av de folkliga massorna själva, fullständigt instinktivt. Vi kan med säkerhet säga att drömma om en rent politisk coup d’état, karaktäriserad av utvecklingen av tung industri, inte är en dåraktig illusion, en utopi. Det är livet själv som bär den “sociala frågan” framåt. De senaste två åren ur Rysslands historia har försett oss med tillräckligt bevis för det här. De har lärt oss se saker som vi fram tills nu inte lagt märke till. Nya strömningar formas inom arbetarklassen vars förhållande till tysk social anarkism och syndikalismen av de latinska länderna är obestridbar.

Intresset för den “partiobundna” fackföreningsrörelsen ökar (6); där finns det första tecknet på lusten att organisera en rysk arbetarkongress; tendensen att befria oss själva en gång för alla från de intellektuella revolutionärernas “diktatur” växer sig starkare. Till och med i de politiska partiernas egna led blåser det en ny vind: de Revolutionära Socialistpartiet har sina “Maximalister”, Social Demokratin har sina “anti-parlamentariska socialister”. Alla dessa nya fraktioner lägger mer tonvikt på ekonomisk terror, på det bittra klasskriget mot både kapital och regering, medan de inte accepterar parlamentariska handlingar.

Alla dessa nya fraktioner från de gamla partierna har rest den “Sociala republikens” fana. Med andra ord, tiden är inne att bland de fördärvade bönderna och arbetarna sprida idéerna om en revolt för den fullständiga friheten från makt, från all politisk och ekonomiskt förtryck, och inte den typ av revolt vars enda mål är att erövra makten över myndigheterna. De politiska socialisterna har definierat den oorganiserade folkliga rörelsen, deras revolt för “bröd och frihet” som “anarki”. Amen! Låt den senaste våg av den Ryska Revolutionen som kommer närmare med förestående dödlig utgång riktad mot kapitalets och staten bastioner, i arbetarklassens välmående och frihetens namn. Våra föregångare, Bakunisterna, var en gång inspirerade av de exempel som det europeiska proletariatets kamp gav; hade de inte Pariskommunen framför sig, dränkt i blod och solidaritet av arbetarna i den stora “Internationalen”? Ännu mer så nu! Vad de dagarnas anarkistiska “rebellerna” inte upplevde har blivit reserverat för vår generation.

Idén om en Social Revolution som inspirerade en handfull revolutionära drömmare tar istället form i vår tid i ett hav av arbetare. Tiden för klasskampen i förstörelsen av den förbannade kapitalismens namn kommer närmare. Låt oss därför arbeta i den här riktningen i hopp om att den Ryska revolutionen kan ha ett starkt eko i hjärtat hos de Europeiska proletärerna, vilka vill sträcka ut sina händer till de ryska arbetarna under anarkismens svarta fana och som själva kommer att revoltera, med den fullständiga befrielsen av alla människor, av hela mänskligheten, förtryckta av Staten och kapitalismen dubbla ok som mål.

De olika strömningarna inom den ryska anarkismen

Efter en lång intervall, dök anarkismen upp igen i Ryssland i form av en revolutionär arbetarrörelse. Det finns många orsaker bakom utvecklingen av den anarkistiska idén. Å ena sidan, påverkad av livet själv, uppstod olika strömningar vilka gradvis bildade rena anarkistiska principer även om de innehöll en blandning av Jakobinska och Blanquistiska idéer. O andra sidan, föddes anarkistiska idéer spontant bland de arbetande massorna, utanför all propaganda och alla influenser från de socialistiska partierna.

Låt oss nämna lite fakta som exempel: i Baku, hjärtat av oljeborrning, uppstod en grupp av “anti-parlamentariska” socialistiska arbetare, som stödde ekonomisk terror och praktiserade det under generalstrejken. Bland annat, är den här gruppen är krediterad med sabotageaktioner och att sätta eld på oljekällor i Chorny Gorod och Biby-Eybat (något som de revolutionära politikerna deklarerade vara ovärdigt civiliserade människor). De här aktionerna orsakade förluster i miljoner av rubler för oljebaronerna, sådana som Nobel, Mantashev, Rothschild och kompani.

Liknande grupper skapades också i andra kommuner, till exempel bland gruvarbetarna i Donets Basin. Då organiserades semi-anarkistiska grupper i Makahevtsy, först i söder och sedan i väst, som senare fortsatte sin propaganda i Petrograd och Warsawa under namnet “Arbetarnas Konspiration” (7).

De här grupperna följde rent anarkistiska taktiker, drev en livlig propaganda för Generalstrejken, ekonomisk terror och massexpropriering av bourgeoisien; de kritiserade lidelsefullt statssocialismen och parlamentariska handlingar och uppmanade proletariatet till revolutionär klasskamp mot både politisk och ekonomiskt förtryck.

“Arbetarnas Konspiration” la så grunden för anarkistisk socialism. När det kommer till idealet, det slutgiltiga målet för kampen, förkastade dem det fullständigt (8), och uppmanade endast till förstörelse. Trots blandningen av Blanquism, fackföreningar och Anarkism i den här doktrinen, var det för Ryssland vid den tiden ett “nytt ord” som spelade en rätt stor roll i organiseringen av de första anarkistiska grupperna. Många arbetare såg i den ett medel för att fly den kvävande atmosfären hos de politiska socialistiska partierna.

Den våldsamma kritiken av staten och kapitalism var populär hos de revolutionära arbetarna, också kritiken av de intellektuella; sannerligen, de var en bra påminnelse om klasskampens principer vilka genom ekonomisk terror och generalstrejken, ledde till en rent proletär revolution. Semi-anarkistiska grupper som genomförde livlig propaganda grundades överallt. Arbetarna utövade rent anarkistiska principer i praktiken; de enda de saknade var ett mål runt vilket de kunde samlas och för vilket de kunde kämpa för: Anarkistisk socialism.

Hittills har vi bara pratat om idéer. Låt oss nu gå över till det verkliga livet. I Uralbergen, bland skogarna och bergen i järn och koppargruvorna lång bort i fjärran, uppstod en underlig sekt bland folket; “Jehovas anhängare”(9). Oberoende från all propaganda, uppfann gruvarbetarna en anarkistisk doktrin. Inspirerade av sin idé, utförde de en serie direkta aktioner mot gruvingenjörerna, bourgeoisien och polisen, med hjälp av ett farligt vapen – dynamit – vilka de besatt mängder av som gruvarbetare. “Jehovas Anhängare” ansåg att endast när alla “djävulens tjänare” hade kuvats kunde det existera kungadömet av rättvisa på jorden, Anarki. Trots alla oklarheter i sin doktrin, är den värdefull då den för fram frågan om våldsam kamp mot cheferna och regeringen.

En annan sekt att komma ur folkets barm med ett visst anarkistiskt avtryck var “doukhubors”. Det var den folkliga motpolen mot den krigförande sekten “Jehovas anhängare”. Den var faktiskt fullständigt pacifistisk och förkastade allt våld och all klasskamp. “Alla män är bröder” var dess motto. “De måste leva enligt den gudomliga lagen, vägra betala skatt eller göra militärtjänst och bilda jordbrukskommuner”.

“Doukhubor”-bönderna brände eller förstörde deras vapen, vägrade göra militärtjänst och delta i religiösa ceremonier. Det drog tills sig regeringens vrede och de var skoningslöst förföljda. Deras två ledare dömdes till tvångsarbete och deras anhängare till exil i Transkaukasien, där de tvingades leva i bistert väder. De led ständig misshandel och tortyr. Det här fick majoriteten att emigrera, först till Cypern och sedan till engelsktalande Kanada, där de har grundat en enorm jordbruks koloni.

Medan de här två strömmingarna spred sig i Ryssland, blev de ryska kolonierna i Schweiz, England och Frankrike influerade av verkligt anarkistiska idéer. Anarkistiska talare talade vid stora möten och samlingar. Små grupper av migranter som blivit anarkister arbetade med ryskspråkiga anarkistiska publikationer. Verken av Kropotkin, Jean Grave, Cherkezov, Elisée Reclus, Bakunin och andra blev således översatta.

Talrika originella pamfletter blev också publicerade, däribland två av Iilashvili (pseudonym för Orgeiani-Gogrliia): Pamaty tsikagskikh muchenikov [Genève, 1905] och O revolyutsiy i revolyutsionnom pravitel’stve [London, 1905]. Under 1903 kom den första ryska anarkisttidningen (10) “Khleb i Volya” ut med bidrag från Kropotkin, Cherkezov, Illiashvili, etc.

Anarkistisk propaganda var koncentrerad framförallt i Genève och London; I London, bland det stora judiska proletariatet i Whitechapel-området, hem för den anarkistiska dagstidningen “Der Arbayter Fraynd” (redigerad på jiddish av Rudolf Rocker, vilken hade ett avsevärt inflytande. Under de här åren startade andra ryska anarkistiska dagstidningar, såsom “Chyornoe Znamya”, “Novyi Mir” och, i Paris, “Listok gruppy Beznachalits”.

Således formades de första embryon av framtida ryska anarkistgrupperna utomlands mellan 1900 och 1903. Det här är perioden som flera propagandister och kamrater flyttade till Ryssland och tog med sig de första paketen med anarkistisk litteratur. De första verkligt anarkistiska grupperna grundades tidigt 1904, i Odessa och Belostok först och senare i guvermentet i Chernigov. Vid 1905 hade anarkistiskt propaganda spridits till Polen (Warszawa), Kaukasien (Kutaisi), Nya Ryssland och Ukraina (Kiev, Zhitomir, Ekaterinoslav), till många städer i Central Ryssland (Petrograd och Moskva) och Uralbergen (Ekaterinburg).

Rörelsen spreds gradvis till många regioner och under bara en kort tid hade anarkisterna grupper i olika delar av imperiet med ett beaktansvärt antal medlemmar. Till en början pågick propaganda endast bland det industriella proletariatet, men nu når propaganda också bondemassan, soldater, värnpliktiga sjömän, studenter och även trasproletariatet i hamnarna. Vi har redan konstaterat anarkismen var sen med att penetrera Ryssland. Hela landet var redan mitt i en revolution; tidvattnet fortsätter att höjas. Kravaller, demonstrationer och strejker bröt ut överallt.

Fångade i händelsernas virvelvind, kunde de anarkistiska pionjärerna göra lite propaganda då de kasta sig själva in i handling först och främst. Det var bara när “perioden av frihet” kom, när enorma samlingar ägde rum över hela landet vid vilka alla klasser var representerade, som anarkisterna hade en möjlighet att tilltala en stor publik, där de ådrog sig stöd från några och hat från andra. Eftersom mängden anarkistiskt litteratur som kom från utlandet var otillräcklig, tog anarkisterna fördel av avskaffandet av förebyggande censur för att kunna återpublicera och lansera böcker och pamfletter av Kropotkin, Jean Grave, Sébastien Faure, Elisée Reclus, Nieuwenhuis, Malatesta och andra teoretiker på den ryska marknaden. Ett stort antal manifest blev också publicerade. Sedan fanns det också en serie av böcker om revolutionär syndikalism, generalstrejken och parlamentarism av Pierrot, Pouget, Nacht, Friedeberg, Pelloutier, Novomirskiy, etc.

En rik “laglig” anarkistiskt litteratur skapades således, och möjliggjorde för alla att få reda på våra idéer. Dessförinnan var anarkism otillgänglig för allmänheten i stort. Det var bara känt genom de “vetenskapliga socialisternas” verk, som Engels, Ferri, Bebel och Plekhanov. För att kunna förse intresserade med anarkistiska pamfletter, har kamrater upprättat ett viss antal hemliga tryckerier. Polisen har upptäckt ganska många av dessa, vilka sedan ersätts av andra. Mellan 1905 och 1906, opererade således följande anarkistiska tryckerier: “Anarkhia” i Belostok, “Anarkhitsy Obshchinnikiy” tryckeriet i Petrograd, “Neprimirimyi” i Odessa, “Nabat” i Chernigovs guverment, “Bezvlastie” i Minsk och andra i Yalta, Ekaterionslav, etc. Flygblad från tryckeriet av de “Federerade Anarko-Kommunistiska Grupper” (11) har också spridits brett. Tack vare att polisen ständigt stänger ner tryckerierna och den stora efterfrågan på anarkistiskt material har “direkt aktion” ofta använts för att trycka det.

Så här går det till: Ett dussin eller så kamrater beväpnade med revolvrar och bomber gör en plan och väljer någon av de borgerliga tryckerierna. De tar över den, håller chefen fånge, placerar “vakter” vid entrén och bredvid telefonen. Det handlar om ett par sekunder. Hotade av anarkisterna, beordrar så chefen sina arbetare att trycka upp de anarkistiska pamfletterna från manuskriptet de får och efter ett par timmar lämnar anarkisterna dem med tusen flygblad, efter att ha betalt arbetarna för deras arbete. Cheferna rapporterar det sällan till polisen i rädsla för hämnd från anarkisterna. Många grupper har använt sig av den här metoden, grupperna i Odessa, Ekaterinoslav och Tiraspol (i Kherson guverment), till exempel.

Det är naturligt att de ryska politiska partierna har intagit en fientlig attityd mot den unga anarkistiska kommuniströrelsen. De har använt alla medel för att stoppa de arbetande massorna att få kontakt med anarkisterna, ständigt upprepande de mest osannolika lögnerna. Dessa är bekanta för våra Europeiska kamrater, så det behöver inte gås in i detalj. Och, likt Europa, är de tillskrivna till Social Demokratiska källor.

Några särskilt nitiska socialistiska partier, likt de polska socialisterna och Armeniska Dashnaktsutyun (12), har gått längre och skjutit anarkistiska fångar för “plundring” under strejker och kravaller. Så är fallet med de “revolutionära domstolarna” i Warszawa och i Baku, där Dashnaktsutyun dödade kamrat Sarkis Keleshyan (en välkänd anarkistisk talare och författare av boken “För kamp. För Anarki” (13), samma öde väntade kamrat Vitmanskiy, som var nyligen anklagad för “expropriering” och “avrättad” av borgliga revolutionärer i Tsentochov. Lyckligtvis, har ryska socialistpartier inte antagit den här krigstaktiken. De nöjer sig med att kämpa mot anarkisterna med lögner vad det gäller idéer.

Följaktligen, sedan deras tidigaste steg i Ryssland, har anarkisterna funnit sig själva fångade mellan två linjer av eld: autokratin till höger och de politiska partierna till vänster. Vi var tvungna att kämpa på båda fronterna. Den Tsariska regeringen har inte sett anarkisterna med blida ögon och använt varje medel för att undertrycka dem. Även den enklaste misstanken om att vara del av anarkiströrelsen har framkallat arrestering, fängelse, deportation till Sibirien och till och med tortyr, lika grym som den Turkarna straffade de Makedoniska terroristerna eller av den Spanska Inkvisitionen i det ökända Montjuich-fängelset.

Alla medel är bra mot anarkister, och efter tortyren kom avrättningarna av exekutionsplutoner, såsom har hänt i Warsaw, Riga, Odessa och annorstädes.

Anarkisterna fann sig själva i en trängande situation, alltid nära döden, att dö utan att någonsin haft chansen att lämna några spår av deras existens, utan att kunna sprida deras idéer till de arbetande massorna, utan att vinna deras stöd. Denna tanke fanns ständigt i våra kamraters sinnen, och gjorde deras aktiviteter febrila och kompromisslösa: de ville att proletariatet skulle höra dem till varje pris. Det var ett enormt arbete att få gjort.

Anarkisterna behövde stora mängder pengar för att starta upp tryckmaskiner och studiecirklar, för att importera böcker och tidningar tryckta utomlands in i Ryssland, att förse hjälp åt gömda kamrater (sökta av polisen eller rymlingar), och slutligen för att beväpna sig själva och den breda massan för den kommande revolutionen. Men vart kunde de införskaffa det? Vilka kunde de räkna med? Arbetarna? Men de var ganska obekanta till en början med anarkistiska idéer; och arbetslösheten betydde så klart att de inte var i en position att förse materiell hjälp till vår rörelse.

När det gäller de borgerliga intellektuella, vore det dåraktigt av anarkisterna att räkna med dem. Det fanns inget annat förutom att vänta på dagen när deras grupper hade tillräckligt med medel för sig själva för att kunna genomföra sin propaganda med ord och handling. Men anarkisterna kunde inte stå omkring och inte göra något. Utan tryckpressar, tvingade dem de borgerliga tryckerierna att trycka deras flygblad, utan att ha dynamit eller någonstans att göra det, stal dem det från gruvorna i Donets och Uralbergen. Men även det räckte inte till och grupperna tillämpade att ta pengar från skattemyndigheterna och bourgeoisie för att stödja deras organisationer.

Således började tiden för “exproprieringar” (beväpnade attacker mot representanter av bourgeoisien och staten). Många är kamraterna som har blivit martyrer under eller till följd av dessa konfiskeringar: det har funnits de som föll medan de motstod polisen, under misslyckade “expropriationer”, andra har dömts till döden och avrättats av krigsrätten eller krigstribunalen.

Inte alla “exproprieringar” (en term nu accepterad i Ryssland, inte bara av de revolutionära partiernas tidningarna, utan också den borgerliga pressen) som har ägt rum i Ryssland har varit anarkisternas verk. Också de politiska partierna har sina expropitörer: Polska socialistpartiet till exempel, och ibland till och med Social Demokraterna, såsom var fallet i Moskva, Ufa och Kvirila in Georgien; de har också genomförts av “kapare”, så att säga, vilka ofta missbrukade anarkisternas namn.

Så för att inte bli anklagade för att ha genomfört särskilt motbjudande “exproprieringar” i vilka det inte fanns några anarkister inblandade, brukade kamrater dela ut ett “uttalande” och informera allmänheten att anarkister endast genomförde exproprieringar mot överklassens bourgeoisie och staten, och på villkoret att de konfiskerade pengarna behövdes till gagn för Revolutionen och de dessutom genomfördes beväpnat på ett sätt där kamrater krävde från kassörer eller kapitalister vad de hade på sig: att anarkisterna inte ansåg att dessa expropriationer var en taktik som kunde leda till förstörelsen av det kapitalistiska samhället, utan helt enkelt den enda effektiva och ärliga medlet att förskaffa sig pengarna som behövdes för propaganda och aktioner (14); för att kunna undvika att anarkisternas namn användes falskt, brukade grupper utfärda ett uttalande efter varje “expropriering” utförd av dem i vilken de tog på sig ansvaret för det. Den här metoden användes till exempel av Ekaterinoslavs anarkistgrupp vilka, under två massmöten där tusentals arbetare trängdes vid en metallarbetarfabrik och en järnvägsgård, fick igenom en motion som fördömde de som oärligt använde Anarkins namn. Motionen gick igenom enhälligt.

Innan vi talar om anarkisternas aktiviteter i Ryssland, borde vi först säga ett par ord om de olika strömningar vilka anarkisterna är uppdelade i.

Vi nämnde tidigare gruppen i Genève som publicerade “Khleb i Volya”. Det här organets stil är liknande de franska tidningarna “Le Révolte” och “Les Temps Nouveaux”. De aktuella programmet och principerna skapade av “Khleb i Volya” (Khlebvol’tsy) är dem hos den internationella anarkismen.

Inom den ryska anarkiströrelsen, utgör dem den syndikalistiska strömningen. Det är den som har den rikaste litteraturen i Ryssland och utomlands; i Schweiz, talrika pamfletter, 24 nummer av “Khleb i Volya” och just nu, två dagstidningar – “Listkiy Khleb i Volya” och “Burevestnik”. I Ryssland, förutom verken och pamfletter av europeiska anarkistiska teoretiker, borde vi nämna de anarkistiska dagstidningarna publicerade i Tbilisi (på georgiska), “Nabat” (14 nummer), “Golos” (8 nummer), [“Nyhetsbladet” och “Tidningen” (15)] och “Rabotnik” (60 nummer).

Representanterna för den här strömningen har mest varit aktiva i norra Ryssland, i Uralbergen, i Chernigovs guverment, Kaukasien och till och med delar av Nya Ryssland och några litauiska städer. 

På grund av sin attityd mot syndikalism, kan Novyi Mir gruppen anses vara nära den här strömningen. I des Progamma yuzhnorossiiskiy gruppy Anarkhistov-Sindikalistov, gick Novyi Mir starkt ut emot “motivlös terror” (m.a.o mot bombningar av caféer, teatrar, restauranger och andra offentliga platser) och rekommenderade kamraterna att organisera sig hemliga anarkistiska syndikat. De här hemliga syndikaten skulle gå med i de “partiobundna” fackförbunden, vilkas existens är kända, för att kunna genomföra propaganda av anarkistiska idéer och kämpa emot tendensen hos de politiska att underordna arbetarrörelsen för den parlamentariska kampens skull, det vill säga för att kunna kämpa emot inflytandet av staten och socialister inom fackförbunden.

Novyi Mir-gruppen är aktiv framförallt i södra Ryssland (Odessa och även Kiev och Krivoi Rog): de är baserade på Marxistisk filosofi. De har publicerat dagstidningen “Novyi Mir” utomlands och, nyligen “Vol’nyi Rabochiy” i Odessa. De har också publicerat två Novomirskiy-pamfletter, Manifest Anarkhistov-Kommunistov [okänt vart den publicerades, 1905] och Iz programmy sindikal’nogo anarkhizm [Odessa, 1907].

I Ryssland där finns det också anti-syndikalistiska anarkistiska kommunister, några är rent anti-syndikalistiska som motsätter sig någon som helst kamp av de arbetande massorna för deras omedelbara behov, medan andra, som är i minoritet, endast förkastar laglig, “partiobunden” syndikalism och anser att kampen för omedelbara ekonomiska behov är en “obekväm nödvändighet”. Den förra representeras av Beznachalie-gruppen (Beznachal’tsy), de senare av Chyrnoe Znamya (Chyrnoznameney).

Låt oss undersöka deras ståndpunkter, vi börjar med Beznachalie-anarkisterna. De har motsatt sig varenda fackföreningsrörelse, i de arbetslösa eller “trasproletariatets” namn. De anser att med hjälp av de senare kan de organisera “rebellband” vilka skulle föra ett partisan gerillakrig genom terror och skulle förstöra staten och kapitalet samtidigt. Enligt deras uppfattning, skulle det inte vara någon kamp för en sänkning av arbetstimmar eller lönehöjningar. Faktum är, de anser att den arbetande massan redan är tillräckligt nerkörda av deras “direkta behov” utan den.

Uppdraget för anarkisterna är att framkalla inom massorna en revolutionär storm som kan leda till förstörelsen av den kapitalistiska ordningen och staten. Proletariatet måste inte förvänta sig någonting från bourgeoisien förutom en sak – att den försvinner, då “bourgeoisiens död är arbetarnas liv”. Beznachalie-anarkisterna hade ett par pamfletter tryckta utomlands och fördes till Ryssland, såsom Bidbei’s anti-Social Demokratiska Za vsyu zemlyu, za vsyu volyu [okänd plats för publicering, 1905?] och Rostotsev’s Nasha taktika [Genève, 1907], och fyra nummer av tidningen “Listok gruppy Beznachalie”.

Nyligen, har en dagstidning som representerar den här strömningen – “Glos Rewolucijny” – publicerats på polska och yiddish. Beznachalie-anarkisterna har inte setts aktiva i Ryssland. De har varit del av särskilda grupper i Kiev, Petrograd, Warszawa och även Tambov och Minsk. Det räcker att minnas Nechaev’s tidning “Narodnaya rasprava” för att inse att, förutom ett par nya idéer, har Beznachalie endast sökt att återgå till anarkismen av Nechaev i vilken rent Bakunistiska idéer var märkligt blandade med spår av Blanquism. Den totala frånvaron av framgång som Nechaev hade vid den tiden upprepar sig själv idag. Sannerligen, vi känner inte till någon grupp av den typen i Ryssland i dagsläget.

De andra anti-syndikalistiska anarkisterna grupperades inledningsvis runt dagstidningen “Chyrnoe Znamya” och senare “Buntar”.

Utan någon skriven propaganda, genomförde de en hel del terroristaktioner mot bourgeoisien, med rätta betecknad “motivlös terror”. Västra Europa har också bevittnat liknande anarkistiska attacker, så som dom av Emile Henry vid Café Terminus, bomberna vid Balcour och Licéo teatrarna och aktionerna av Luccheri och Léautier.

Anarkisterna från “Chyornoe Znamia” bombade Libman Cafét i Odessa, Bristol Hotellets restaurang i Warszawa och Schwartz restaurang i Riga. “Motivlös terror” mot ett borgerligt mål är inte motiverad av någon särskild handling av den personen, utan helt enkelt på grund av det faktum att han tillhör parasit och utsugarklassen. Det är taktiken som “Chyornoe Znamia” anarkisterna rekommenderar framförallt för arbetarklassen. De tänker därigenom göra kampen av alla förtryckta mot alla förtryckare och försvarare av auktoritet mer akut.

En svår våg av arbetslöshet för vilken de privilegierade klasserna är ansvariga för har resulterat i en viss sympati i ögonen för dessa “motivlösa” terroristhandlingar stödda av “Chyornoe Znamia”.

En annan egenhet hos den här strömningen är dess fientlighet mot att anarkister går med i de partiobundna arbetarorganisationerna som driver en exklusivt laglig kamp för minimala förbättringar (t ex, 8-timmars arbetsdag, en vilodag i veckan, etc). Tillsammans med idén om att kommunistiska anarkister måste driva en uteslutande klasskamp och inte ge någon som helst hänsyn åt statliga förändringar (även om en Demokratisk Republik skulle etableras skulle de fortfarande endast erkänna olagliga direkta aktioner).

De fördömer Västeuropas anarkism och anklagar den (framförallt i Frankrike och Tyskland) för opportunism, vara tystlåten och en vag humanism; de ser till Bakunin och Most och anser att, för tillfället, har europeiska anarkister övergett revolutionära anarkistiska taktiker och fallit ner i laglighet, förlorat sig själv i småaktiga aktiviteter såsom antiklerikalism, syndikalism, neo-Malthusianism, etc.

“Chyornoe Znamya” anarkisterna har alltid arbetat med andra anarkistfraktioner och har endast nyligen format separata grupper. Anledningarna för den här seperationen var skiljaktigheterna i åsikten om deltagande i den partiobundna fackföreningsrörelsen. Istället rekommenderade de exklusivt anarkistiska yrkesassociationer, hemliga av nödvändighet, och fördömde utan förbehåll alla andra former av arbetarrörelsen, revolutionär syndikalism och fackföreningar likaså.

Under 1906, fanns det det två typer av militanter i deras led: “motivlösa” terrorister och “kommunarder” (Kommunary). De förra tar sin kamp till bourgeoisien genom medel som attacker: den senare söker att komplettera den kampen med partiella uppror tillsammans med proklameringen av Anarkistiska kommuner i städer och landsbygden.

Det här är mer eller mindre riktlinjen för Kommunary: det betyder föga om de här kommunerna uppstår endast i en enskild region eller slutar med att försvinna helt och hållet. Likt meteoriter skinandes i mörkret, har dessa försök inte misslyckats förgäves. Det kommer förmå arbetaren att resa sig och fortsätta för den slutgiltiga triumfen för det proletära idealet. Den här strömningen har framförallt setts till i Nya Ryssland och i västra Ryssland, blandad med andra strömningar. Grupper bestående exklusivt av “Chyornoe Znamya” militanter har existerat i Odessa, Warzawa och Belostok.

För att avsluta det här kapitlet, återstår det litet mer att säga om strömningen som kallar sig själv Anarko-Individualister. Den har inte setts till alls i den revolutionära kampen. Den har representerats av små grupper av lärda personer och individer som har publicerat översättningar av verk av Stirner, Tucker och Mackay och några originella pamfletter så som [Den anarkistiskta individualisten av Vikont (16)], Novoe napravlenie v anarkhizme: assotsiatsionnyi anarkhizm av L. Chyornyi [Moskva, 1907] och Obshchestvemye ideally sevremennogo obshchestva av A.A Borovoo [Moskva, 1905].

Det finns anhängare av individualistisk anarkism i Moskva, Kiev och Petrograd. I Petrograd finns det även en liten grupp av mystiker-anarkister som publicerar ett magasin.

Slutligen, Tolstoys lärjungar formar en annan strömning inom rysk anarkism och beskriver sig ofta som Kristna anarkister. De har en väldigt rik litteratur och publicerade för en stund en tidskrift “Svobodnoe Slovo” i London under ledarskapet av Cherkov. Tolstojanernas handlingar är begränsade till deras inblandning med de rationalistiska grupperna så som Doukhobors. Några av dem har bildat små jordbrukskommuner och vägrat att göra värnplikt.

När det gäller den numerära styrkan av anarkism i Ryssland, är den särskilt stark i Södra Ryssland, Kaukasien, Polen och Litauen, där under de senaste åren en extremt livlig och resolut kamp har bedrivits.

Källor/Fotnoter:

1. För översikt över medlemmarna i Chaikovskiy klubben, i vilken Kropotkin gick med i 1872, se P.A, Kropotkin, En anarkists minnen.

2. “Land och Frihet.” Ett hemligt revolutionärt sällskap som grundades 1876, efter den hårda repressionen 1873-1874 mot den populistiska rörelsen. Den tog namnet efter 1862 års Zemlya i Volya och hade terrorism som dess centrala aktivitet.

3. Yuzhno Rossiiskiy Soyuz Rabochikh, en syndikalistisk organisation grundad i Odessa 1874.

4. “Svart underdivision”. En grupp av Bakunistisk ursprung vilka splittrades från Zemyla i Volya 1878, var emot terrorism och önskade först och främst att vara en massorganisation. Plekhanov och Aksel’rod var medlemmar.

5. Översättarens anmärkning: Den 1 mars 1881 lyckades Narodnaya Volya (Folkets Vilja) med sitt terroristattentat mot Tsar Alexander ll. De var fyra stycken som planerade attentatet; Andrei Zhelyabov, Sophia Perovskaya, Nikolai Rysakov och Ignacy Hryniewiecki. Även om Andrei var hjärnan bakom attentatet var det de Nikolai och Ignacy som genomförde attentatet, koordinerade med hjälp av Sophia. Tsaren var på väg från Vinterpalatset i St:Petersburg till Mikhailovsky Manège i en stängd vagn, något som han brukade göra varje söndag. Gruppen hade spanat på Tsaren i ett par månader innan och kände till Tsarens vanor och vilka vägar han brukade ta. Med hjälp av ”hemliga” signaler så som att snyta sig i sin näsduk koordinerade Sophia Perovskaya både Nikolai och Ignacy att ta sig ner mot en kaj och förbereda sig på sitt attentat. 

När ekepaget kom tillräckligt nära kastade Nikolai, på Sophias signal, sin bomb under tsarens hästvagn. Vagnen var skottsäker och klarade sig ganska bra men två andra i sällskapet runt om vagnen dog av skadorna senare den dagen. Nikolai greps nästan direkt och när Tsaren ville ta sig ur sin vagn för att se skadaorna och också vem attentatsmannen var lyckades Ignacy tränga sig fram och kasta sin bomb framför fötterna på Tsaren som flög iväg av tryckvågen och skadades så allvarligt att han dog senare av skadorna. Igancy skadades själv av bomben och dog senare i arresten efter att ha vägrat samarbeta polisen. Nikolai valde däremot att att samarbeta med polisen och angav flera kamrater vilket ledde till att alla inblandade i attentaten greps och senare avrättades. De lyckades med sitt attentat men misslyckades med sitt mål att provocera fram en revolution.

6. Anmärkning av Rogdaev: Yrkessammanslutningar har för tillfället en anmärkningsvärd styrka i Ryssland. De har nästan dubbelt så många medlemmar som det Socialdemokratiska Partiet. Det är betydande, att vid en tid där apati och inaktivitet är utbrett i Socialdemokratins led och andra politiska organisationer, går de (partiobundna) yrkessammanslutningarna igenom en period av intensiv vitalitet, propaganda och organisationsarbete pågår överallt och strejker i överflöd. Och allt det här vid en tid när den tsariska regeringen – inte tillfredsställd med blodet från 32,706 män dödade med gevärseld (den minsta siffran citerad av tidningen “Perelom”), eller att ha fängslat tusentals, eller ha försatt tusentals mer i exil i Sibirien – hotar med att dra folk inför krigstribunalen för att inte ha betalat skatt eller vägrat göra militärtjänst, och på grund av trycket som arbetarnas branschorganisationer kan utöva mot cheferna under strejker.

7. Rabochiy Zagorov.

8. Anmärkning av Rogdaev. ”Arbetarnas konspiration” bildades under inflytande av Mahajski, en polsk fd socialist och författare av ett stort verk (i tre volymer), Umstvennyi rabotsiy. I det här verket utvecklar han sin doktrin vilken är karaktäriserad av fientlighet mot klassen av revolutionära intellektuella. Enligt Machajski, det är dem som med all sin kraft försöker involvera arbetarklassen med idéer om demokrati, socialism och anarkism, medan proletariatet har endast ett mål: kampen för lika inkomst och jämlik utbildning. Det här är varför en behöver kämpa mot varje idé som förvandlar sig själv till en religion som avleder de arbetande massorna från den direkta kampen för konkreta krav. När det gäller framtiden, kommer arbetarna organisera sig själv såsom de anser vara passande. Nu måste vi arbeta mot den fullständiga förstörelsen av Staten och organisera Revolutionen, ”konspirationen”, hemligt, genom en serier av uppror och revolter, terroristhandlingar och rent ekonomiska strejker.

9. Anmärkning av Rogdaev. Sekten ”Jehovas Anhängare” bildades i Uralbergen runt 1900-01: dess doktrin är semi-mystisk och består av följande: världen är indelad i två kategorier av människor – ”anhängarna av Jehova”, av gudomligt ursprung, och ”anhängarna av Satan”. Medan ”anhängarna av Jehova” är alla fattiga, alla arbetare, Satans är alla rika, alla parasiter (präster, bourgeoisien, härskare). Samförstånd mellan de två är omöjligt: allt som är möjligt för ena sidan är att outtröttligt kämpa mot den andra. Regeringen utplånade snabbt den här farliga sekten och sände deras huvudsakliga representanter till tvångsarbete.

10. Anmärkning av Rogdaev. Vi säger den ”första” anarkisttidningen eftersom ingen semi-anarkist eller anarkisttidning hade dykt upp i Ryssland under de senaste tjugo åren. När det gäller de gamla tidningarna, så som ”Rabotnik”, ”Obschina”, ”Narodnaya rasprava” och ”Zemla i Volya”, publicerad av rebell-Bakunisterna under perioden 1870-1880, har dom sedan länge varit en bibliografisk raritet. Det samma kan sägas om äldre versioner av verk från Bakunin, Z. Ralli och andra.

11. Det är kanske en referens till Unionen av Ryska Anarko-Kommunister (Soyuz russkikh anarkhistov-kommunistov).

12. Armeniska Revolutionära Partiet

13. Vi har inte kunnat spåra den ursprungliga datan (titel, bokförläggare, etc) för den här pamfletten.

14. Anmärkning av Rogdaev. Det är sant att det finns i Ryssland, anarkister som har gjort taktiken av expropriering till en princip. En sådan strömning är representerad av Beznachalie grupperna (Beznachal’tsy) i Kiev och Petrograd. De har tagit den här idén till absurda nivåer, och råder till och med arbetare att ge upp sina jobb och leva exklusivt av ”individuella uttag”. Men propagandan från Beznachal’tsy har inte haft mycket framgång i Ryssland. Vi kan också omnämna Chyornyi Voron-gruppen i Odessa, som har genomfört en våghalsig serie av attacker och rån som har tillskrivits i allmänhetens ögon anarkistgrupperna, en oberättigad förvirring eftersom det inte hade någon relation till anarkistiska teorier. De var endast ”expropitörer beväpnade med bomber”, vilka, hursomhelst, måste krediteras med samma galna våghalsighet som södra Italiens brignanti. När det gäller de mindre ”exproprieringarna” som genomförs dagligen i Ryssland, mer än ofta är det verk av arbetslösa arbetare, drivna till dessa ytterligheter av den ekonomiska krisen och risken att svälta ihjäl.

15. Originaltitel kunde inte spåras

16. Originaltitel kunde inte spåras