Studiecirkeln är vår dynamit!

av Emma Goldman och Alexander Berkman,

January 1922 , Freedom 36, nr. 391

Vi har just mottagit följande brev från våra kamrater Emma Goldman och Alexander Berkman som nu är strandade i Stockholm. Det här brevet ger oss sanningen om den fruktansvärda förföljelsen av anarkister i Ryssland. Vi ber alla anarkist- och syndikalisttidningar att återpublicera det här brevet, och vi hoppas att kamraterna i det här landet kommer att hjälpa oss öka försäljningen av det här numret som vi har tryckt upp i en mycket större upplaga än vanligt. 

Kära Kamrater

Förföljelsen av de revolutionära elementen i Ryssland har inte avtagit med Bolsjevikernas förändrade politiska och ekonomiska politik. Tvärtom, den har blivit mer intensiv och bestämd. Fängelserna i Ryssland, Ukraina och Sibirien är fyllda med män och kvinnor, ja - i vissa fall blott barn - som vågar ha åsikter som skiljer sig ifrån det härskande Kommunistpartiet. Vi säger “ha åsikter” med eftertryck. För i dagens Ryssland är det inte alls nödvändigt att uttrycka din meningsskiljaktighet i ord eller handling för att ha anledning nog till att arresteras: att endast ha avvikande åsikter gör dig till ett legitimt byte för de de facto suveräna makten i landet, Tjekan, den allsmäktiga Bolsjevik Okhrana, vilkas vilja känner varken lag eller ansvar. Men utav alla de revolutionära element i Ryssland är det anarkisterna som nu drabbas av den mest obarmhärtiga och systematiska förföljelsen. 

Bolsjevikernas förtryck av dem började redan 1918 när - i april månad det året - Kommunistregeringen attackerade, utan provokation och utan förvarning, Moskvas Anarkistklubb och med hjälp av maskingevär och artilleriförband “likviderade” hela organisationen. Det var början på jakten av anarkister, men hade en sporadisk karaktär som bröt ut då och då, ganska planlöst och ofta självmotsägande. Således var anarkistpublikationer ibland tillåtna, ibland förbjudna; Anarkister gripna här bara för att bli frisläppta där; ibland skjutna eller påtvingade att acceptera de mest ansvarsfulla positioner. Men denna kaotiska situation upphörde under Kommunistpartiets tionde kongress i april 1921, vid vilket Lenin deklarerade ett öppet och skoningslöst krig, inte bara mot anarkister utan mot “all småborgerlig anarkistisk och anarkosyndikalistiska tendenser vart dom än finns”.

Det var där och då som den systematiska, organiserade och mest obarmhärtiga utrotningen av anarkister i Boljsevikstyrda Ryssland började. Samma dag som Lenin höll talet arresterades massvis med anarkister, anarkosyndikalister och deras sympatisörer i Moskva och Petrograd och följande dag ägde massor av arresteringar av våra kamrater rum runt om i landet. Sedan dess har förföljelsen fortsatt med ökat våld och det har blivit rätt uppenbart att ju större kompromisser kommunistregimen gör med den kapitalistiska världen ju mer intensiv blir dess nertryckande av anarkism. Det har blivit Bolsjevikregeringens fasta politik att maskera dess barbariska handlingar mot våra kamrater under den förklädda anklagelsen av banditdåd. Denna anklagelse är numera praktiskt taget gällande för alla arresterade anarkister ofta även blott mot vår rörelses sympatisörer. En väldigt behändig metod, eftersom att med den kan vemsomhelst bli hemligt avrättade av Tjekan utan förhör, rättegång eller utredning.

Lenins krig mot anarkistiska tendenser har åtagit sig den mest motbjudande asiatiska form av utrotning. Förra september blev flera kamrater arresterade i Moskva, och den trettionde samma månad publicerade Izvestia det offentliga uttalandet att tio av de arresterade anarkisterna hade blivit skjutna som “banditer”. Ingen av dom hade fått en rättegång eller ens ett förhör, inte heller fick de tillåtelse att bli representerade av advokater eller få besök av vänner eller släktingar. Bland dessa fanns två av de mest kända ryska anarkisterna, vilkas idealism och livslånga hängivenhet för mänsklighetens sak har stått emot Tsarens fängelsehålor och exil, förföljelse och lidande i flera andra länder.

De var Fanny Baron, som hade flytt ifrån fängelset i Ryazon flera månader tidigare, och Lev Tchorny, den populära föreläsaren och författaren som hade spenderat flera år av sitt liv i Sibiriens katorga för hans revolutionära aktiviteter under Tsaren regerande. Bolsjevikerna hade inte mod nog att berätta att dom hade skjutit Lev Tchorny, i listan med dom avrättade står han skriven som “Turchaninoff”, vilket, förvisso hans riktiga namn, var okänt till och med för några av hans närmaste vänner.

Utrotningspolitiken fortsätter. För ett par veckor sedan ägde fler arresteringar av anarkister rum i Moskva. Den här gången var det Universal Anarkisterna som föll offer, en grupp som till och med Bolsjevikerna alltid hade ansett vara mest vänliga emot dom själva. Bland dom arresterade fanns också Askaroff, Shapiro och Stitzenko, medlemmar i Universalisternas sekretariat i Moskva sektionen. Dessa arresteringar, skandalösa som dom var, ansågs först vara av kamraterna på grund av någon tjekaagents oauktoriserade handlingar.

Men senare har information inkommit att våra Universalistkamrater är offentligt anklagade för att vara banditer, förfalskare, Makhnovister och medlemmar av “Lev Tchornys underjordiska grupp”. Vad en sådan anklagelse innebär är allt för känt för dom som är bekant med Bolsjevikernas metoder. Det innebär razstrel, avrättning med nackskott, utan förhör eller varning. Det djävulska ändamålet med dessa arresteringar och anklagelser är nästan ofattbara. Genom att anklaga Askaroff, Shapiro, Sitzenko och andra för “medlemskap i Ley Tchornys underjordiska grupp”, försöker Bolsjevikerna rättfärdiga deras skamliga mördande av Lev Tchorny, Fanny Baron, och de andra kamraterna som avrättades i september; och, å andra sidan, skapa en behändig ursäkt för att skjuta fler anarkister. Vi kan försäkra läsarna oförbehållsamt och utan tvekan att det fanns ingen underjordisk Lev Tchorny grupp. Påståendet är tvärtom en avskyvärd lögn, en av de många liknande, spridda av Bolsjevikerna emot anarkisterna med straffrihet.

Det är hög tid att världens revolutionära arbetarrörelse tog kännedom om blods- och mördarregimen som utövas av Bolsjevikregeringen mot alla politiskt annorlunda uppfattningar. Och det är för anarkisterna och anarkosyndikalisterna, i synnerhet, absolut nödvändigt att vidta omedelbara åtgärder för att stoppa sådan asiatisk barbari, och att rädda, om det fortfarande är möjligt, våra fängslade kamrater hotade med döden. Några av de arresterade anarkisterna håller på att förklara en hungerstrejk till döden, som deras enda medel att protestera emot Bolsjevikernas försök att skymfa minnet av martyren Lev Tchorny efter att de skrupulöst mördat honom.

De kräver moraliskt stöd från sina kamrater i stort. De har rätt att kräva det här, och mer. Deras storslagna uppoffrande, deras livslånga hängivenhet till den stora Saken, deras överträffande orubblighet, alla ger dem rätt till det. Kamrater, vänner, överallt! Det är upp till er att hjälpa till att försvara minnet av Lev Tchorny och samtidigt rädda de dyrbara Askaroff, Shapiro, Stitzenko och andras liv. Försena inte annars kan det vara för sent. Kräv av Bolsjevik regeringen de påstådda Lev Tchorny dokumentet de låtsas ha, vilka “involverar Askaroff, etc., i Lev Thcornys grupp av banditer och falskmyntare.”

Några sådana dokument existerar inte, såvida de inte är förfalskningar. Utmana Bolsjevikerna att producera dem, och låt varje ärlig revolutionär och anständig människas röst höjas i en världsomspännande protest mot fortsättandet av Bolsjevik systemet av skamliga mord på sina politiska motståndare. Skynda er, för våra kamraters blod flyter i Ryssland.

(Signerad)

Alexander Berkman

Emma Goldman

Stockholm, Januari 7, 1922.