Studiecirkeln är vår dynamit!

Att analysera det politiska våldets psykologi är inte bara extremt svårt utan också mycket farligt. Om man behandlar sådana handlingar med förståelse blir man omedelbart anklagad för att hylla dem. Om man å andra sidan uttrycker mänsklig sympati med attentatsmännen riskerar man att betraktas som en möjlig medbrottsling. Ändå är det bara intelligens och sympati som kan föra oss närmare källan till mänskligt lidande och lära oss den ultimata vägen ut ur det.

Den primitiva människan, som var okunnig om naturkrafterna, fruktade deras närmande och gömde sig för de faror de hotade med. När människan lärde sig att förstå naturens fenomen insåg hon att även om dessa kan förstöra liv och orsaka stora förluster, så ger de också lindring. För den seriösa studenten måste det vara uppenbart att de samlade krafterna i vårt sociala och ekonomiska liv, som kulminerar i en politisk våldshandling, liknar atmosfärens skräck som manifesteras i storm och blixtar.

För att verkligen förstå sanningen i denna uppfattning måste man intensivt känna den förödmjukelse som våra sociala orättvisor innebär; ens egen varelse måste bulta av den smärta, den sorg och den förtvivlan som miljontals människor dagligen tvingas utstå. Om vi inte har blivit en del av mänskligheten kan vi inte ens i närheten förstå den rättmätiga indignationen som samlas i en människosjäl, den brinnande, uppdykande passionen som gör stormen oundviklig.

Den okunniga massan betraktar den man som protesterar våldsamt mot våra sociala och ekonomiska missförhållanden som ett vilt djur, ett grymt, hjärtlöst monster, vars glädje är att förstöra liv och bada i blod, eller i bästa fall som en oansvarig galning. Men ingenting är längre från sanningen. Faktum är att de som har studerat dessa mäns karaktär och personlighet, eller som har kommit i nära kontakt med dem, är överens om att det är deras superkänslighet för de fel och orättvisor som omger dem som tvingar dem att betala priset för våra sociala brott. De mest kända författare och poeter som diskuterar de politiska brottslingarnas psykologi har gett dem den högsta hyllningen. Skulle någon kunna anta att dessa män har gett råd om våld eller till och med godkänt handlingarna? Absolut inte. Deras attityd var den sociala studentens, den man som vet att det bakom varje våldshandling finns en viktig orsak.

Björnstjerna Björnson betonar i den andra delen av Bortom mänsklig makt att det är bland anarkisterna som vi måste leta efter de moderna martyrer som betalar för sin tro med sitt blod och som välkomnar döden med ett leende, eftersom de tror, lika sant som Kristus gjorde, att deras martyrskap kommer att förlösa mänskligheten.

François Coppé, den franske romanförfattaren, uttrycker sig på detta sätt om psykologin hos attentatsmännen:

"När jag läste detaljerna om Vaillants avrättning blev jag eftertänksam. Jag föreställde mig hur han expanderade bröstet under repen, marscherade med fasta steg, stelnade sin vilja, koncentrerade all sin energi och, med ögonen fixerade på kniven, kastade han slutligen mot samhället sitt skällsord. Och trots mig steg plötsligt ett annat skådespel upp inför mitt sinne. Jag såg en grupp män och kvinnor som pressade sig mot varandra i mitten av cirkusens avlånga arena, under tusentals ögon, medan det från alla trappor i den enorma amfiteatern ljöd det fruktansvärda ropet "Ad leones!" och nedanför öppnades de vilda djurens burar.

"Jag trodde inte att avrättningen skulle äga rum. För det första hade inget offer slagits med döden, och det hade länge varit sed att inte straffa ett misslyckat brott med den sista graden av stränghet. För det andra var detta brott, hur fruktansvärt det än var i sin avsikt, oegennyttigt, sprunget ur en abstrakt idé. Mannens förflutna, hans övergivna barndom, hans liv i svårigheter, talade också till hans fördel. I den oberoende pressen höjdes generösa röster för honom, mycket högljudda och vältaliga. "En rent litterär åsiktsströmning" har vissa sagt, med inte så lite förakt. Det är tvärtom en ära för konstens och tänkandets män att än en gång ha uttryckt sin avsky för schavotten.

I Germinal och Paris beskriver Zola återigen ömheten och vänligheten, den djupa sympatin för mänskligt lidande hos dessa män som avslutar sitt liv med ett våldsamt utbrott mot vårt system.

Sist men inte minst är den man som förmodligen bättre än någon annan förstår Attentäters psykologi M. Hamon, författaren till det lysande verket Une Psychologie du Militaire Professionnel, som har kommit fram till dessa suggestiva slutsatser:

"Den positiva metoden som bekräftas av den rationella metoden gör det möjligt för oss att fastställa en idealtyp av en anarkist, vars mentalitet är ett aggregat av gemensamma psykiska egenskaper. Varje anarkist har tillräckligt mycket av denna idealtyp för att göra det möjligt att skilja honom från andra människor. Den typiska anarkisten kan alltså definieras på följande sätt: En man som är märkbar av revoltens anda i en eller flera av dess former - opposition, undersökning, kritik, innovation - utrustad med en stark frihetskänsla, egoistisk eller individualistisk och besatt av en stor nyfikenhet, en stark önskan att veta. Dessa egenskaper kompletteras av en brinnande kärlek till andra, en högt utvecklad moralisk känslighet, en djup känsla för rättvisa och genomsyrad av missionärsanda."

Till ovanstående egenskaper, säger Alvin F. Sanborn, måste man lägga till dessa gedigna egenskaper: en sällsynt kärlek till djur, en överlägsen sötma i livets alla vanliga relationer, ett exceptionellt nyktert uppträdande, sparsamhet och regelbundenhet, till och med en stram livsstil och ett mod som saknar motstycke.[2]

"Det finns en sanning som mannen på gatan alltid tycks glömma när han anklagar anarkisterna, eller vilket parti som helst som råkar vara hans bête noire för tillfället, för att vara orsaken till en nyss begången skandal. Detta obestridliga faktum är att mordiska våldsdåd sedan urminnes tider har varit ett svar från uppretade och desperata klasser och uppretade och desperata individer på oförrätter från sina medmänniskor som de upplevt som outhärdliga. Sådana handlingar är den våldsamma rekylen från våld, vare sig det är aggressivt eller repressivt; de är den sista desperata kampen från den upprörda och förbittrade mänskliga naturen för att få andrum och liv. Och deras orsak ligger inte i någon speciell övertygelse, utan i djupet av denna mänskliga natur själv. Hela historiens gång, politisk och social, är översållad med bevis för detta faktum. För att inte gå längre, ta de tre mest ökända exemplen på politiska partier som drivits till våld under de senaste femtio åren: Mazzinians i Italien, Fenians i Irland och terroristerna i Ryssland. Var dessa människor anarkister? Nej. Hade de alla tre till och med samma politiska åsikter? Mazzinians var republikaner, Fenians politiska separatister, ryssarna socialdemokrater eller konstitutionella politiker. Men alla drevs av desperata omständigheter till denna fruktansvärda form av revolt. Och när vi vänder oss från partier till individer som har agerat på samma sätt, är vi förskräckta över antalet människor som av ren desperation har drivits till ett beteende som uppenbarligen står i våldsam motsättning till deras sociala instinkter.

"Nu när anarkismen har blivit en levande kraft i samhället har sådana gärningar ibland begåtts av anarkister, liksom av andra. Ty ingen ny tro, inte ens den mest i grunden fredliga och humana som människans sinne ännu har accepterat, utan den har vid sin första ankomst fört över jorden inte fred, utan svärd; inte på grund av något våldsamt eller asocialt i själva läran; helt enkelt på grund av den jäsning som varje ny och kreativ idé väcker i människornas sinne, oavsett om de accepterar eller förkastar den. Och en uppfattning om anarkismen, som å ena sidan hotar alla äganderättsliga intressen och å andra sidan ger en vision om ett fritt och ädelt liv som kan vinnas genom en kamp mot existerande orättvisor, kommer med säkerhet att väcka den häftigaste oppositionen och föra hela den gamla ondskans repressiva kraft i våldsam kontakt med det tumultartade utbrottet av ett nytt hopp.

"Under eländiga livsvillkor gör varje vision av möjligheten till bättre saker det nuvarande eländet mer outhärdligt och sporrar dem som lider till de mest energiska striderna för att förbättra sin situation, och om dessa strider bara omedelbart resulterar i ännu värre elände, blir resultatet ren desperation. I vårt nuvarande samhälle, till exempel, finner en exploaterad lönearbetare som får en glimt av vad arbetet och livet skulle kunna och borde vara, den mödosamma rutinen och eländet i sin tillvaro nästan outhärdligt. Och även när han har beslutsamhet och mod att fortsätta att stadigt arbeta sitt bästa och vänta tills nya idéer har genomsyrat samhället så att de banar väg för bättre tider, så leder blotta det faktum att han har sådana idéer och försöker sprida dem till att han hamnar i svårigheter med sina arbetsgivare. Hur många tusen socialister och framför allt anarkister har inte förlorat arbete och till och med chansen till arbete enbart på grund av sina åsikter.

Det är bara den särskilt begåvade hantverkaren som, om han är en ivrig propagandist, kan hoppas på att få en fast anställning. Och vad händer med en man med en hjärna som arbetar aktivt med en jäsning av nya idéer, med en vision framför ögonen av ett nytt hopp som gryr för slitsamma och plågsamma människor, med vetskapen om att hans lidande och hans medmänniskors lidande inte orsakas av ödets grymhet utan av andra människors orättvisa, - vad händer med en sådan man när han ser sina nära och kära svälta, när han själv är svältfödd?

Vissa naturer i en sådan situation, och de som inte alls är de minst sociala eller de minst känsliga, blir våldsamma och känner till och med att deras våld är socialt och inte antisocialt, att när de slår till när och hur de kan, slår de inte för sig själva, utan för den mänskliga naturen, kränkt och plundrad i sin egen och sina medmänniskors lidande. Och skall vi, som inte själva befinner oss i denna fruktansvärda situation, se på och kallt fördöma dessa ömkliga offer för vrede och för ödet? Ska vi fördöma dessa människor som agerar med heroisk självuppoffring och offrar sina liv i protest, där mindre sociala och mindre energiska naturer skulle lägga sig ner och krypa i en avskyvärd underkastelse inför orättvisa och orättfärdighet, som missdådare?

Skall vi ansluta oss till det okunniga och brutala upprop som stigmatiserar sådana män som ondskans monster, som utan anledning löper amok i ett harmoniskt och oskyldigt fredligt samhälle? Nej! Vi hatar mord med ett hat som kan tyckas absurt överdrivet för apologeter för Matabele-massakrer, för känslokalla medlöpare av hängningar och bombningar, men vi vägrar att i sådana fall av mord, eller försök till mord, som de vi behandlar, göra oss skyldiga till den grymma orättvisa som innebär att hela ansvaret för gärningen läggs på den omedelbara gärningsmannen. Skulden för dessa mord ligger på varje man och kvinna som, avsiktligt eller genom kall likgiltighet, bidrar till att upprätthålla sociala förhållanden som driver människor till förtvivlan. Den man som kastar hela sitt liv in i ett försök att, till priset av sitt eget liv, protestera mot sina medmänniskors orättvisor är ett helgon jämfört med de aktiva och passiva upprätthållarna av grymhet och orättvisa, även om hans protest förstör andra liv än hans eget. Låt den som är utan synd i samhället kasta första stenen mot en sådan person. ”[3]

Att alla politiska våldshandlingar numera tillskrivs anarkister är inte alls förvånande. Ändå är det ett faktum som nästan alla som är bekanta med den anarkistiska rörelsen känner till att ett stort antal handlingar som anarkisterna fick lida för, antingen hade sitt ursprung i den kapitalistiska pressen eller var anstiftade, om inte direkt utförda, av polisen.

Under ett antal år hade våldshandlingar begåtts i Spanien, för vilka anarkisterna hölls ansvariga, jagades som vilda djur och kastades i fängelse. Senare avslöjades det att förövarna av dessa handlingar inte var anarkister utan medlemmar av polisen. Skandalen blev så omfattande att de konservativa spanska tidningarna krävde att ledaren för gänget, Juan Rull, skulle gripas och straffas, vilket senare ledde till att han dömdes till döden och avrättades. De sensationella bevis som framkom under rättegången tvingade polisinspektör Momento att helt och hållet frikänna anarkisterna från alla kopplingar till de handlingar som begåtts under en lång period. Detta resulterade i att ett antal polistjänstemän avskedades, bland annat inspektör Tressols, som i hämnd avslöjade att det bakom gänget av polisens bombkastare fanns andra med mycket högre positioner, som försåg dem med pengar och skyddade dem.

Detta är ett av många slående exempel på hur anarkistiska konspirationer tillverkas.

Att den amerikanska polisen kan begå mened med samma lätthet, att de är lika skoningslösa, lika brutala och listiga som sina europeiska kolleger har bevisats vid mer än ett tillfälle. Vi behöver bara erinra oss tragedin den elfte november 1887, känd som Haymarket Riot.

Ingen som överhuvudtaget är bekant med fallet kan tvivla på att anarkisterna, som mördades rättsligt i Chicago, dog som offer för en lögnaktig, blodtörstig press och en grym poliskonspiration. Har inte domare Gary själv sagt: "Inte för att ni har orsakat Haymarketbomben, utan för att ni är anarkister, ni står inför rätta."

Guvernör Altgelds opartiska och grundliga analys av denna fläck på det amerikanska vapenskölden bekräftade domare Garys brutala uppriktighet. Det var detta som fick Altgeld att benåda de tre anarkisterna och därmed vinna varaktig uppskattning från varje frihetsälskande man och kvinna i världen.

När vi närmar oss tragedin den sjätte september 1901 möts vi av ett av de mest slående exemplen på hur lite sociala teorier är ansvariga för en politisk våldshandling. "Leon Czolgosz, en anarkist, som uppmanades att begå dådet av Emma Goldman." Har hon inte uppmuntrat till våld redan innan hon föddes, och kommer hon inte att fortsätta att göra det efter sin död? Allt är möjligt med anarkisterna.

Även i dag, nio år efter tragedin, efter att det hundra gånger bevisats att Emma Goldman inte hade något med händelsen att göra, att det inte finns några som helst bevis för att Czolgosz någonsin kallade sig anarkist, konfronteras vi med samma lögn som polisen har fabricerat och som pressen har vidmakthållit. Ingen levande själ har någonsin hört Czolgosz göra det uttalandet, och det finns inte heller ett enda skriftligt ord som bevisar att pojken någonsin har uttalat sig om anklagelsen. Ingenting annat än okunnighet och vansinnig hysteri, som ännu aldrig har kunnat lösa det enklaste problemet med orsak och verkan.

Presidenten för en fri republik dödad! Vad annat kan vara orsaken, förutom att Attentäter måste ha varit galen eller att han uppviglats till dådet.

En fri republik! Hur en myt kan upprätthålla sig själv, hur den kan fortsätta att lura, att dupera och blinda även de jämförelsevis intelligenta för sina monstruösa absurditeter. En fri republik! Och ändå har en liten grupp parasiter på drygt trettio år lyckats råna det amerikanska folket och trampat på de grundläggande principer som landets fäder fastställde och som garanterar varje man, kvinna och barn "liv, frihet och strävan efter lycka". I trettio år har de ökat sina rikedomar och sin makt på bekostnad av den stora massan av arbetare, och därigenom ökat armén av arbetslösa, den hungriga, hemlösa och vänlösa delen av mänskligheten, som vandrar runt i landet från öst till väst, från norr till söder, i ett förgäves sökande efter arbete. Under många år har hemmet överlåtits till de små barnens vård, medan föräldrarna sliter ut sitt liv och sina krafter för en enkel slant. I trettio år har Amerikas robusta söner offrats på industrikrigets slagfält och döttrarna skändats i korrupta fabriksmiljöer. Under långa och tröttsamma år har denna process att undergräva nationens hälsa, kraft och stolthet pågått utan större protester från de utfattiga och förtryckta. Förgrymmade av framgång och seger blev penningmakterna i detta "vårt fria land" mer och mer djärva i sina hjärtlösa, grymma ansträngningar att konkurrera med de ruttna och förfallna europeiska tyrannierna om maktens överhöghet.

Förgäves förnekade en lögnaktig press Leon Czolgosz som utlänning. Pojken var en produkt av vår egen fria amerikanska jord, som vaggade honom till sömns med,

"Mitt land, det är av dig.

Frihetens ljuva land."

Vem kan säga hur många gånger detta amerikanska barn hade glorifierat firandet av den fjärde juli eller Decoration Day, när han troget hedrade nationens döda? Vem vet om inte att även han var villig att "kämpa för sitt land och dö för dess frihet", tills det gick upp för honom att de som han tillhörde inte har något land, eftersom de har berövats allt som de har producerat; tills han insåg att friheten och oberoendet i hans ungdomsdrömmar bara var en fars. Stackars Leon Czolgosz, ditt brott bestod i ett alltför känsligt socialt medvetande. Till skillnad från dina ideallösa och hjärnlösa amerikanska bröder, så höjde dina ideal sig över magen och bankkontot. Inte undra på att du imponerade på den enda människa bland hela den uppretade pöbeln vid din rättegång - en tidningskvinna - som en visionär, helt omedveten om din omgivning. Dina stora, drömmande ögon måste ha skådat en ny och härlig gryning.

Nu till ett nyligen inträffat exempel på polistillverkade anarkistiska komplotter. I den blodiga staden Chicago försökte en ung man vid namn Averbuch döda polischefen Shippy. Omedelbart sändes ett rop till världens alla hörn att Averbuch var anarkist och att anarkister var ansvariga för dådet. Alla som överhuvudtaget var kända för att hysa anarkistiska idéer övervakades noga, ett antal personer arresterades, en anarkistisk grupps bibliotek konfiskerades och alla möten omöjliggjordes. Det säger sig självt att jag, liksom vid flera tidigare tillfällen, måste hållas ansvarig för dådet. Uppenbarligen tror den amerikanska polisen att jag har ockulta krafter. Jag kände inte Averbuch, jag hade faktiskt aldrig tidigare hört hans namn, och det enda sätt på vilket jag möjligen kunde ha "konspirerat" med honom var i min astralkropp. Men polisen bryr sig inte om logik eller rättvisa. Vad de söker är en måltavla, för att maskera sin absoluta okunnighet om orsaken, om psykologin bakom en politisk handling. Var Averbuch en anarkist? Det finns inget positivt bevis för det. Han hade bara varit i landet i tre månader, kunde inte språket och var, såvitt jag kunde utröna, helt okänd för anarkisterna i Chicago.

Vad ledde till hans handling? Averbuch, liksom de flesta unga ryska invandrare, trodde utan tvekan på den mytiska friheten i Amerika. Han fick sitt första dop av polisens klubba under den brutala upplösningen av den arbetslösa paraden. Han upplevde vidare amerikansk jämlikhet och möjligheter i de fåfänga försöken att hitta en ekonomisk herre. Kort sagt, en tre månaders vistelse i det härliga landet gjorde att han fick uppleva att de arvlösa befinner sig i samma situation över hela världen. I sitt hemland lärde han sig förmodligen att nödvändigheten inte känner någon lag - det fanns ingen skillnad mellan en rysk och en amerikansk polisman.

Frågan för den intelligenta samhällsstuderande är inte om Czolgosz' eller Averbuchs handlingar var praktiska, lika lite som om åskvädret är praktiskt genomförbart. Det som oundvikligen kommer att göra intryck på den tänkande och kännande mannen och kvinnan är att åsynen av brutala klubbslag av oskyldiga offer i en så kallad fri republik och den förnedrande, själsdödande ekonomiska kampen utgör den gnista som tänder den dynamiska kraften i de överspända, upprörda själarna hos män som Czolgosz eller Averbuch. Ingen form av förföljelse, förföljelse och förtryck kan stoppa detta sociala fenomen.

Men, frågar man ofta, har inte erkända anarkister begått våldshandlingar? Det har de säkert gjort, men de har alltid varit beredda att ta på sig ansvaret. Jag hävdar att de drevs inte av anarkismens läror, utan av det enorma trycket från de förhållanden som gjorde livet outhärdligt för deras känsliga natur. Det är uppenbart att anarkismen, eller någon annan social teori som gör människan till en medveten social enhet, kommer att fungera som en surdeg för uppror. Detta är inte bara ett påstående, utan ett faktum som bekräftas av all erfarenhet. En noggrann undersökning av de omständigheter som påverkar denna fråga kommer att ytterligare klargöra min ståndpunkt.

Låt oss betrakta några av de viktigaste anarkistiska handlingarna under de senaste två decennierna. Hur märkligt det än kan tyckas så inträffade en av de mest betydelsefulla handlingarna av politiskt våld här i Amerika, i samband med Homesteadstrejken 1892.

Under denna minnesvärda tid organiserade Carnegie Steel Company en konspiration för att krossa Amalgamated Association of Iron and Steel Workers. Henry Clay Frick, som då var ordförande för företaget, fick förtroendet att utföra denna demokratiska uppgift. Han förlorade ingen tid på att genomföra politiken att bryta facket, den politik som han så framgångsrikt hade praktiserat under sitt skräckvälde i koksregionerna. I hemlighet, och medan fredsförhandlingarna avsiktligt förlängdes, övervakade Frick de militära förberedelserna, befästningen av Homestead Steel Works, uppförandet av ett högt brädstaket, täckt med taggtråd och försett med kryphål för skarpskyttar. Sedan försökte han mitt i natten smuggla in sin armé av Pinkerton-anställda skurkar i Homestead, vilket ledde till det fruktansvärda blodbadet bland stålarbetarna. Henry Clay Frick, god kristen och fri amerikan, som inte nöjde sig med de elva offren som dödades i Pinkertons skärmytsling, började genast att jaga de hjälplösa hustrurna och föräldralösa barnen genom att beordra dem att lämna de eländiga företagshusen.

Hela landet blev upprört över dessa omänskliga övergrepp. Hundratals röster höjdes för att protestera och uppmana Frick att avstå, att inte gå för långt. Ja, hundratals människor protesterade, som man protesterar mot irriterande flugor. Det fanns bara en person som aktivt reagerade på skandalen i Homestead,--Alexander Berkman. Ja, han var anarkist. Han var stolt över detta faktum, eftersom det var den enda kraft som gjorde motsättningen mellan hans andliga längtan och världen utanför överhuvudtaget uthärdlig. Men det var inte anarkismen som sådan, utan den brutala slakten av de elva stålarbetarna som var drivkraften bakom Alexander Berkmans handling, hans attentat mot Henry Clay Frick.

Uppteckningen av europeiska politiska våldshandlingar ger många och slående exempel på miljöns inflytande på känsliga människor.

Vaillant, som 1894 sprängde en bomb i deputeradekammaren i Paris, har i sitt tal inför rätten en sann grundton för psykologin bakom sådana handlingar:

"Mina herrar, om några minuter skall ni utdela ert slag, men när jag tar emot er dom skall jag åtminstone ha tillfredsställelsen att ha sårat det existerande samhället, detta förbannade samhälle där man kan se en enda man spendera, i onödan, tillräckligt för att föda tusentals familjer; ett skamligt samhälle som tillåter ett fåtal individer att monopolisera all samhällelig rikedom, medan det finns hundratusentals olyckliga som inte ens har det bröd som inte vägras hundarna, och medan hela familjer begår självmord på grund av brist på livets nödvändigheter.

"Ah, mina herrar, om de styrande klasserna kunde gå ner bland de olyckliga! Men nej, de föredrar att förbli döva för deras vädjan. Det verkar som om en ödesdrift driver dem, likt 1700-talets kungligheter, mot avgrunden som kommer att uppsluka dem, för ve dem som förblir döva för de svältandes rop, ve dem som, i tron att de har en överlägsen essens, tillskriver sig rätten att exploatera dem som står under dem! Det kommer en tid då folket inte längre är förnuftigt; det reser sig som en orkan och försvinner som en flodvåg. Då ser vi blödande huvuden spetsade på spett.

"Bland de exploaterade, mina herrar, finns det två klasser av individer. De av den ena klassen, som inte inser vad de är och vad de skulle kunna vara, tar livet som det kommer, tror att de är födda till att vara slavar och nöjer sig med det lilla som ges i utbyte mot deras arbete. Men det finns andra, tvärtom, som tänker, som studerar och som, när de ser sig omkring, upptäcker sociala orättvisor. Är det deras fel om de ser klart och lider av att se andra lida? Då kastar de sig in i kampen och gör sig till bärare av folkets krav.

"Mina herrar, jag är en av de sista. Vart jag än har gått har jag sett olyckliga människor som böjts under kapitalets ok. Överallt har jag sett samma sår som får tårar av blod att rinna, till och med i de mest avlägsna delarna av Sydamerikas bebodda distrikt, där jag hade rätt att tro att den som var trött på civilisationens smärtor kunde vila i palmernas skugga och där studera naturen. Ja, även där, mer än någon annanstans, har jag sett kapitalet komma, likt en vampyr, för att suga den sista blodsdroppen från de olyckliga pariaerna.

"Sedan kom jag tillbaka till Frankrike, där det var förbehållet mig att se min familj lida på ett fruktansvärt sätt. Detta var den sista droppen i min sorgs bägare. Trött på att leva detta liv av lidande och feghet bar jag denna bomb till dem som är huvudansvariga för det sociala eländet.

"Jag klandras för såren hos dem som träffades av mina projektiler. Låt mig i förbigående påpeka att om borgarna inte hade massakrerat eller orsakat massakrer under revolutionen är det troligt att de fortfarande skulle befinna sig under adelns ok. Å andra sidan, räkna upp de döda och sårade på Tonquin, Madagaskar, Dahomey, och lägg därtill de tusentals, ja, miljontals olyckliga som dör i fabrikerna, gruvorna och överallt där kapitalets malande kraft känns. Lägg också till dem som dör av hunger, och allt detta med våra deputerades samtycke. Vid sidan av allt detta är de anklagelser som nu riktas mot mig av liten vikt!

"Det är sant att det ena inte upphäver det andra, men agerar vi trots allt inte på defensiven när vi svarar på de slag som vi får uppifrån? Jag vet mycket väl att jag kommer att få höra att jag borde ha begränsat mig till tal för att försvara folkets krav. Men vad kan man förvänta sig! Det krävs en hög röst för att få de döva att höra. Alltför länge har de besvarat våra röster med fängelse, rep och gevärssalvor. Missta er inte, explosionen av min bomb är inte bara ett rop från den upproriske Vaillant, utan ett rop från en hel klass som hävdar sina rättigheter och som snart kommer att lägga handlingarna till orden. För, var säker på det, förgäves kommer de att stifta lagar. Tänkarnas idéer kommer inte att stanna upp; precis som alla regeringskrafter under förra århundradet inte kunde hindra Diderots och Voltaires från att sprida frigörande idéer bland folket, så kommer alla nuvarande regeringskrafter inte att hindra Reclus, Darwins, Spencers, Ibsens, Mirbeaus från att sprida de idéer om rättvisa och frihet som kommer att utplåna de fördomar som håller massan i okunnighet. Och dessa idéer, som välkomnas av de olyckliga, kommer att blomma ut i revolter som de har gjort i mig, fram till den dag då auktoritetens försvinnande kommer att tillåta alla människor att organisera sig fritt enligt sitt val, då alla kommer att kunna njuta av produkten av sitt arbete och då dessa moraliska sjukdomar som kallas fördomar kommer att försvinna och tillåta människor att leva i harmoni och inte ha någon annan önskan än att studera vetenskaperna och älska sina medmänniskor.

"Jag avslutar, mina herrar, med att säga att ett samhälle där man ser sådana sociala ojämlikheter som vi ser runt omkring oss, där vi varje dag ser självmord orsakade av fattigdom, prostitution som flammar upp i varje gathörn, ett samhälle vars främsta monument är kaserner och fängelser, ett sådant samhälle måste förändras så snart som möjligt, under hot om att elimineras, och det snabbt, från mänskligheten. Länge leve den som arbetar för denna omvandling, oavsett vilka medel som används! Det är denna idé som har väglett mig i min duell med auktoriteten, men eftersom jag i denna duell bara har skadat min motståndare är det nu dess tur att slå mig.

"Nu, mina herrar, spelar det för mig ingen större roll vilket straff ni kan utdöma, för när jag ser på denna församling med förnuftets ögon kan jag inte låta bli att le när jag ser er, atomer som är förlorade i materien och som resonerar bara för att ni besitter en förlängning av ryggmärgen, ta er rätten att döma en av era medmänniskor.

"Åh, mina herrar, hur liten är inte er församling och er dom i mänsklighetens historia; och mänsklighetens historia är i sin tur likaså en mycket liten sak i den virvelvind som bär den genom det oändliga och som är avsedd att försvinna, eller åtminstone omvandlas, för att på nytt börja samma historia och samma fakta, ett sannerligen evigt spel av kosmiska krafter som förnyar och förflyttar sig själva för evigt."

Kommer någon att säga att Vaillant var en okunnig, elak man eller en galning? Var inte hans sinne unikt klart och analytiskt? Inte undra på att Frankrikes bästa intellektuella krafter talade för honom och undertecknade petitionen till president Carnot, där de bad honom att omvandla Vaillants dödsdom.

Carnot lyssnade inte på någon bön; han insisterade på mer än ett pund kött, han ville ha Vaillants liv, och då - det oundvikliga inträffade: President Carnot dödades. På handtaget på den stilett som Attentäter använde sig av var graverat, signifikant,

VAILLANT!

Santa Caserio var en anarkist. Han kunde ha kommit undan, räddat sig själv, men han stannade kvar, han tog konsekvenserna.

Hans skäl för handlingen är så enkla, värdiga och barnsliga att man påminns om den rörande hyllning som Caserio fick av sin lärare i den lilla byskolan, Ada Negri, den italienska poeten, som talade om honom som en söt, öm växt, med en alltför fin och känslig struktur för att stå emot världens grymma påfrestningar.

"Juryns herrar! Jag har inte för avsikt att göra ett försvar, utan bara en förklaring till min gärning.

"Sedan min tidiga ungdom började jag lära mig att det nuvarande samhället är dåligt organiserat, så dåligt att många eländiga män varje dag begår självmord och lämnar kvinnor och barn i den mest fruktansvärda nöd. Arbetare, i tusentals, söker efter arbete och kan inte finna det. Fattiga familjer tigger om mat och darrar av kyla; de lider det största elände; de små barnen ber sina eländiga mödrar om mat, och mödrarna kan inte ge dem den, eftersom de inte har någonting. De få saker som hemmet innehöll har redan sålts eller pantsatts. Allt de kan göra är att tigga allmosor; ofta arresteras de som vagabonder.

"Jag lämnade min hemort eftersom jag ofta blev rörd till tårar när jag såg små flickor på åtta eller tio år som tvingades arbeta femton timmar om dagen för den ynka lönen på tjugo centimes. Unga kvinnor på arton eller tjugo år arbetar också femton timmar dagligen för en hånfull ersättning. Och detta händer inte bara mina landsmän, utan alla arbetare som svettas hela dagen för en brödskorpa, medan deras arbete producerar rikedomar i överflöd. Arbetarna är tvungna att leva under de mest eländiga förhållanden, och deras mat består av lite bröd, några skedar ris och vatten, så när de är trettio eller fyrtio år gamla är de utmattade och dör på sjukhusen. Till följd av dålig mat och överarbete blir dessa olyckliga varelser dessutom i hundratal uppslukade av pellagra - en sjukdom som i mitt land angriper, som läkarna säger, de som är dåligt matade och lever ett liv av slit och umbäranden.

"Jag har observerat att det finns väldigt många människor som är hungriga och många barn som lider, medan bröd och kläder finns i överflöd i städerna. Jag såg många och stora affärer fulla av kläder och ullvaror, och jag såg också lagerlokaler fulla av vete och indisk majs, lämpliga för dem som är i nöd. Och å andra sidan såg jag tusentals människor som inte arbetar, som inte producerar någonting och lever på andras arbete; som varje dag spenderar tusentals francs för sina nöjen; som förför arbetarens döttrar; som äger bostäder med fyrtio eller femtio rum, tjugo eller trettio hästar, många tjänare; med ett ord, alla livets nöjen.

"Jag trodde på Gud, men när jag såg en så stor ojämlikhet mellan människorna erkände jag att det inte var Gud som skapade människan, utan människan som skapade Gud. Och jag upptäckte att de som vill att deras egendom ska respekteras har ett intresse av att predika att det finns ett paradis och ett helvete och att hålla folket i okunnighet.

"För inte så länge sedan kastade Vaillant en bomb i deputeradekammaren för att protestera mot det nuvarande samhällssystemet. Han dödade ingen, han skadade bara några personer; ändå dömde den borgerliga rättvisan honom till döden. Och inte nöjda med att döma den skyldige började de förfölja anarkisterna och arrestera inte bara de som hade känt Vaillant, utan även de som bara hade varit närvarande vid någon anarkistisk föreläsning.

"Regeringen tänkte inte på deras fruar och barn. Den tänkte inte på att männen som hölls i fängelse inte var de enda som led och att deras små barn skrek efter bröd. Den borgerliga rättvisan bekymrade sig inte om dessa oskyldiga, som ännu inte vet vad samhället är. Det är inte deras fel att deras pappor sitter i fängelse; de vill bara äta.

"Regeringen fortsatte att genomsöka privata hus, öppna privata brev, förbjuda föreläsningar och möten och praktisera det mest ökända förtryck mot oss. Ännu nu arresteras hundratals anarkister för att de skrivit en artikel i en tidning eller för att de uttryckt en åsikt offentligt.

"Juryns herrar, ni är representanter för det borgerliga samhället. Om ni vill ha mitt huvud, ta det; men tro inte att ni därmed kommer att stoppa den anarkistiska propagandan. Var försiktig, för människor skördar vad de har sått."

Under en religiös procession 1896 i Barcelona kastades en bomb. Omedelbart arresterades trehundra män och kvinnor. Några var anarkister, men majoriteten var fackföreningsmedlemmar och socialister. De kastades in i den fruktansvärda bastiljen Montjuich och utsattes för den mest fruktansvärda tortyr. Efter att ett antal av dem hade dödats eller blivit galna togs deras fall upp av den liberala pressen i Europa, vilket ledde till att några överlevande släpptes fria.

Den man som var huvudansvarig för detta återupplivande av inkvisitionen var Canovas del Castillo, Spaniens premiärminister. Det var han som beordrade att offren skulle torteras, att deras kött skulle brännas, deras ben krossas och deras tungor skäras ut. Canovas, som under sin tid på Kuba var van vid brutalitetens konst, förblev helt döv för de vädjanden och protester som det uppvaknade civiliserade samvetet framförde.

År 1897 sköts Canovas del Castillo till döds av en ung italienare, Angiolillo. Den senare var redaktör i sitt hemland och hans djärva uttalanden väckte snart myndigheternas uppmärksamhet. Förföljelsen började, och Angiolillo flydde från Italien till Spanien, därifrån till Frankrike och Belgien, för att slutligen bosätta sig i England. Där fick han anställning som kompositör och blev genast vän med alla sina kollegor. En av de senare beskrev Angiolillo på följande sätt: "Hans utseende tydde snarare på journalisten än Guttenbergs lärjunge. Hans känsliga händer avslöjade dessutom att han inte hade vuxit upp vid 'fallet'. Med sitt stiliga öppna ansikte, sitt mjuka mörka hår, sitt alerta uttryck såg han ut som själva typen av den livliga sydstataren. Angiolillo talade italienska, spanska och franska, men ingen engelska; den lilla franska jag kunde var inte tillräcklig för att föra ett längre samtal. Angiolillo började dock snart lära sig det engelska idiomet; han lärde sig snabbt och lekfullt, och det dröjde inte länge förrän han blev mycket populär bland sina kompositörskollegor. Hans förnämliga men ändå blygsamma sätt och hans hänsyn till sina kolleger vann han alla pojkarnas hjärtan."

Angiolillo blev snart bekant med de detaljerade redogörelserna i pressen. Han läste om den stora vågen av mänsklig sympati för de hjälplösa offren i Montjuich. På Trafalgar Square såg han med egna ögon resultatet av dessa grymheter, när de få spanjorer som undkommit Castillos klor kom för att söka asyl i England. Där, vid det stora mötet, öppnade dessa män sina skjortor och visade de fruktansvärda ärren av bränt kött. Angiolillo såg, och effekten överträffade tusen teorier; drivkraften var bortom ord, bortom argument, bortom honom själv till och med.

Señor Antonio Canovas del Castillo, Spaniens premiärminister, vistades i Santa Agueda. Som vanligt i sådana fall hölls alla främlingar borta från hans upphöjda närvaro. Ett undantag gjordes dock när det gällde en förnämligt utseende, elegant klädd italienare - representant, sades det, för en viktig tidskrift. Den förnämlige gentlemannen var - Angiolillo.

Señor Canovas, som var på väg att lämna sitt hus, klev ut på verandan. Plötsligt konfronterade Angiolillo honom. Ett skott ljöd och Canovas var ett lik.

Premiärministerns hustru rusade in på platsen. "Mördare! Mördare!" ropade hon och pekade på Angiolillo. Den senare bugade sig. "Ursäkta, madame", sade han, "jag respekterar er som dam, men jag beklagar att ni var hustru till den mannen”. Lugnt och stilla såg Angiolillo döden i ögonen. Döden i sin mest fruktansvärda form - för den man vars själ var som ett barns. Han blev garrotterad. Hans kropp låg, solkysst, tills dagen gömde sig i skymningen. Folket kom och pekade med ett finger av skräck och rädsla och sade: "Där - brottslingen - den grymme mördaren."

Hur dum, hur grym är okunnighet! Den missförstår alltid, den fördömer alltid.

En anmärkningsvärd parallell till Angiolillos fall finns i Gaetano Brescis handling, vars Attentat på kung Umberto gjorde en amerikansk stad berömd.

Bresci kom till detta land, detta möjligheternas land, där man bara behöver försöka för att få en gyllene framgång. Ja, även han skulle försöka att lyckas. Han skulle arbeta hårt och troget. Arbetet var inte skrämmande för honom, om det bara skulle hjälpa honom till självständighet, manlighet och självrespekt.

Full av hopp och entusiasm bosatte han sig i Paterson, New Jersey, och fick ett lukrativt arbete för sex dollar i veckan i ett av stadens väverier. Sex hela dollar i veckan var utan tvekan en förmögenhet för Italien, men inte tillräckligt för att kunna andas i det nya landet. Han älskade sitt lilla hem. Han var en god make och en hängiven far till sin bambina Bianca, som han avgudade. Han arbetade och arbetade under ett antal år. Han lyckades faktiskt spara hundra dollar av sina sex dollar i veckan.

Bresci hade ett ideal. Jag vet att det är dumt för en arbetare att ha ett ideal - den anarkistiska tidningen La Questione Sociale som publicerades i Paterson.

Varje vecka, trots att han var trött från arbetet, hjälpte han till med att sätta upp tidningen. Till senare timmar hjälpte han till, och när den lille pionjären hade uttömt alla resurser och hans kamrater var förtvivlade, kom Bresci med munterhet och hopp, hundra dollar, hela årens besparingar. Det skulle hålla tidningen flytande.

I hans hemland svalt folk. Skördarna hade varit dåliga och bönderna såg sig själva stå ansikte mot ansikte med hungersnöd. De vädjade till sin gode kung Umberto; han skulle hjälpa till. Och det gjorde han. Böndernas fruar som hade gått till kungens palats höll stumt upp sina utmärglade spädbarn. Det skulle säkert röra honom. Och sedan sköt soldaterna och dödade dessa stackars dårar.

Bresci, som arbetade i väveriet i Paterson, läste om den fruktansvärda massakern. Hans mentala öga såg de försvarslösa kvinnorna och de oskyldiga spädbarnen i hans hemland som slaktades mitt framför den gode kungen. Hans själ ryggade tillbaka av skräck. På natten hörde han de sårades stönande. Några kan ha varit hans kamrater, hans eget kött. Varför, varför dessa hemska mord?

Den italienska anarkistgruppens lilla möte i Paterson slutade nästan i ett slagsmål. Bresci hade krävt sina hundra dollar. Hans kamrater bad, bönföll honom att ge dem respit. Tidningen skulle gå omkull om de gav honom sitt lån tillbaka. Men Bresci insisterade på att få tillbaka det.

Hur grymt och dumt är inte okunnighet. Bresci fick pengarna, men förlorade kamraternas goda vilja och förtroende. De ville inte ha något mer att göra med någon vars girighet var större än hans ideal.

Den tjugonionde juli 1900 blev kung Umberto skjuten i Monzo. Den unge italienske vävaren från Paterson, Gaetano Bresci, hade tagit livet av den gode kungen.

Paterson sattes under polisövervakning, alla som var kända som anarkister blev jagade och förföljda, och Brescis dåd tillskrevs anarkismens läror. Som om anarkismens läror i sin extremaste form kunde mäta sig med kraften hos de dödade kvinnorna och spädbarnen, som hade vallfärdat till kungen för att få hjälp. Som om något talat ord, även om det var så vältaligt, kunde brinna in i en mänsklig själ med en sådan ljus hetta som det livsblod som droppe för droppe sipprade från dessa döende former. Den vanliga människan berörs sällan vare sig av ord eller handling, och de vars sociala släktskap är den största levande kraften behöver ingen vädjan för att reagera - på samma sätt som stålet reagerar på magneten - på samhällets orättvisor och hemskheter.

Om en social teori är en stark faktor som framkallar politiska våldshandlingar, hur ska vi då förklara de senaste våldsamma utbrotten i Indien, där anarkismen knappt har fötts. Mer än någon annan gammal filosofi har den hinduiska läran upphöjt det passiva motståndet, livets drift, Nirvana, som det högsta andliga idealet. Ändå växer den sociala oron i Indien dagligen och har först nyligen resulterat i en politisk våldshandling, nämligen att sir Curzon Wyllie mördades av den hinduiska Madar Sol Dhingra.

Om ett sådant fenomen kan inträffa i ett land som socialt och individuellt under århundraden genomsyras av passivitetens anda, kan man då ifrågasätta den enorma, revolutionerande effekt som stora sociala orättvisor har på den mänskliga karaktären? Kan man tvivla på logiken och rättvisan i dessa ord?

"Förtryck, tyranni och urskillningslösa bestraffningar av oskyldiga män har varit ledordet för den främmande dominansens regering i Indien ända sedan vi inledde handelsbojkotten av engelska varor. Britternas tigeregenskaper är mycket påtagliga nu i Indien. De tror att de kan hålla Indien nere med hjälp av svärdets styrka! Det är denna arrogans som har orsakat bomben, och ju mer de tyranniserar över ett hjälplöst och obeväpnat folk, desto mer kommer terrorismen att växa. Vi kan förkasta terrorismen som något främmande och främmande för vår kultur, men den är oundviklig så länge som detta tyranni fortsätter, för det är inte terroristerna som skall skyllas, utan tyrannerna som är ansvariga för den. Det är den enda resursen för ett hjälplöst och obeväpnat folk när det är på gränsen till förtvivlan. Det är aldrig kriminellt från deras sida. Brottet ligger hos tyrannen." [4]

Även konservativa vetenskapsmän börjar inse att ärftlighet inte är den enda faktor som formar människans karaktär. Klimat, mat, yrke; nej, färg, ljus och ljud måste beaktas i studiet av mänsklig psykologi.

Om detta är sant, hur mycket mer korrekt är inte påståendet att stora sociala missförhållanden kommer och måste påverka olika sinnen och temperament på olika sätt. Och hur fullständigt felaktig är inte den stereotypa uppfattningen att anarkismens läror, eller vissa företrädare för dessa läror, är ansvariga för politiska våldshandlingar.

Anarkismen, mer än någon annan social teori, värderar människans liv högre än saker och ting. Alla anarkister håller med Tolstoj om denna grundläggande sanning: om produktionen av någon vara kräver att människoliv offras, bör samhället avstå från denna vara, men det kan inte avstå från livet. Detta innebär dock inte att anarkismen lär ut underkastelse. Hur skulle den kunna göra det, när den vet att allt lidande, allt elände och alla sjukdomar är resultatet av underkastelsens ondska?

Har inte någon amerikansk förfader för många år sedan sagt att motstånd mot tyranni är lydnad mot Gud? Och han var inte ens anarkist. Den skulle säga att motstånd mot tyranni är människans högsta ideal. Så länge tyranniet existerar, oavsett form, måste människans djupaste strävan motstå det lika oundvikligt som människan måste andas.

Jämfört med kapitalets och regeringarnas våld i stor skala är politiska våldshandlingar bara en droppe i havet. Att så få gör motstånd är det starkaste beviset på hur fruktansvärd konflikten mellan deras själar och outhärdliga sociala orättvisor måste vara.

De är spända, som en fiolsträng, och gråter och klagar över livet, så obarmhärtigt, så grymt, så fruktansvärt omänskligt. I ett desperat ögonblick brister strängen. Otrimmade öron hör inget annat än oordning. Men de som känner det plågade skriket förstår dess harmoni; de hör i det uppfyllandet av det mest tvingande ögonblicket i den mänskliga naturen.

Detta är det politiska våldets psykologi.

FOTNOTER:

1 En revolutionär som begår ett våldsamt politiskt då.

2 Paris and the Social Revolution.

3 Från en pamflett av Freedom Group of London.

4The Free Hindustan.

TILLBAKA