Studiecirkeln är vår dynamit!

Ett hundra år sedan Bolsjevikernas kontrarevolution:

En tidslinje för att kartlägga repressionen av revolutionära rörelser.

En förutsägbar katastrof 

De kontrarevolutionära tendenserna hos Sovjetunionen var förutsägbara. Bakunin förutsåg precis hur en ”proletariatets diktatur” snabbt skulle förvandlas till ännu en annan diktatur över proletariatet, 50 år innan det inträffade. Under de följande åren, kom många andra anti-kapitalister fram till samma slutsats. Det var ett ganska säkert vad, med hänsyn till hur ledarna av den nya diktaturen hittade sin inspiration i en annan kontrarevolutionär figur, Karl Marx.


Vi gör inte det här påståendet hur som helst, fördömer som ”kontrarevolutionär”, en person som bortom allt tvivel, var så viktig i antikapitalistiska kamper. Vi skulle aldrig ta ett sådant steg över simpla meningsskiljaktigheter i teoretiska frågor. Det är endast efter en noggrann undersökning av konsekvenserna av Marx handlingar som vi når fram till den här slutsatsen.


Marx implanterade koloniala och rasistiska attityder in till hjärtat av den anti-kapitalistiska rörelsen, och han förstörde autonomin hos den rörelsen så fullständigt att vi 150 år senare fortfarande inte har återhämtat oss.


För ett ge ett enda exempel, Marx hyllade USA:s erövring av Mexiko och använde öppet rasistiska termer för att jämföra de ”energiska” jänkarna med de lata och ”primitiva” Mexikanerna. Hans idé om dialektisk utveckling delade element från rasismen med sin tids liberalism. Han var övertygad om att de Västerländska länderna var de mest avancerade i världen och alla andra människor skulle behöva söka efterlikna Europa och följa samma väg för att befria sig själva. Som sådan, var han en obotlig försvarare av kolonialism vilken han erkände var en handling av kapitalistiskt våld, men vilket han också trodde var livsavgörande för utveckligen av ”primitiva” folk.


Förutom hans rasism, var Marx en despot delaktig i borgerliga institutioner. En av de starkaste inslagen hos arbetarrörelsen under 1800-talet var dess autonomi. Det var en rörelse byggd av arbetarna själva och inom den fanns ingen plats för klassfiendens institutioner. Marx ruinerade allt det med hans obstinata hävdande att för att vinna, enligt hans teori — en teori vilken historien har rivit till strimlor, en teori som förutspådde att de anti-kapitalistiska revolutionerna skulle inträffa i Tyskland och Storbritannien, definitivt inte i Ryssland eller Spanien — var arbetarklassen tvungna att anta sin fiendes politiska form, organisera sig själv i politiska partier och gå med i de borgerliga institutionerna, parlamenten där monarkister och kapitalister kämpade för kontroll över en makt baserad enbart i böndernas och arbetarnas underkastelse, en makt som inte ens kan existera utan den forsatta herravälde över dessa klasser.


Marx var van vid att vara omgiven av lakejer. När han förstod att det fanns självständiga tankar och motsatta åsikter inom den Internationella Arbetarassociationen, att den inte längre var hans personliga supporterklubb, konspirerade han och använde sig av alla smutsiga trick som sedan dess har blivit väl kända metoder för att manipulera församlingar för att sparka ut all dem som hade en annan uppfattning än honom och som motsatte sig den uppenbarligen felaktiga taktiken att bilda politiska partier. Det var inte endast en konflikt mellan två positioner, Marxister och anarkister, inte heller var det duell mellan Marx och Bakunin. Marx uteslöt inte bara anarkister utan alla som inte höll med honom, inkluderat feminister som André Leo, deltagare i Pariskommunen (en rörelse vilken Marx initialt fördömde).


Som ett resultat av splittringen, bröt majoriteten av Internationalen med den marxistiska fraktionen. Många människor som bara är bekanta med de förenklade redogörelserna centrerade på Marx antar att så snart Internationalens huvudkontor flyttade till New York, lades hela organisationen ner helt och hållet, men i själva verket var det bara den marxistiska utbrytargruppen som omedelbart stagnerade. Majoriteten av Internationalen fortsatte att organisera sig tillsammans enligt anarkistiska principer under ett halvt decennium mer, som den marxistiska historikern Steklov var tvungen att berätta om i hans History of the International. Det tog fem år till av oavbruten statsrepression för att förstöra organisationen, och det lyckades bara för att marxister och andra statliga element i arbetarrörelsen vägrade att handla i solidaritet med revolutionär arbetarorganisering.


Marx kontroversiella strategi - att omvandla Internationalen till ett verktyg för att gå in i borgerliga institutioner via socialdemokratiska partier — var ett pinsamt misslyckande, precis som hans kritiker förutsåg. De nya partierna slösade ingen tid med att sälja ut arbetarklassen till deras nya professionella kollegor, bourgeoisien. Dessutom skickade Marx huvudsakliga arvtagare, till exempel det Socialistiska Arbetarpartiet i Tyskland, arbetarklassen till det kontrarevolutionära slakthuset som var Första Världskriget.

Lenin: Från tysk agent till slaktare av arbetarklassen

Tidigt i början, var Lenin ledaren av den Bolsjevikiska (”majoritet”) fraktionen av det ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet, vilket senare skulle bli det Kommunistiska Partiet.


Han var en intellektuell från en borgerlig familj som aldrig slutade att spela rollen av en direktör.  Vi kan inte förneka att en person inte väljer vart de föds, och kan välja att avsäga sitt privilegium och kämpa vid sidan av de förtryckta. Men Lenin var arkitekten av en pseudo-revolutionär stat som kom att styras av hans klass. Från starten, var Sovjetunionen en diktatur av intellektuella och byråkrater som förtryckte de exploaterade klasserna. Lenin övergav aldrig hans klassintresse. Han manade arbetarna och bönderna att resa sig av samma anledning som han approprierade anarkistiskt diskurs (i Staten och revolution, vilken chockerade medlemmar av hans egna parti, som inte förstod att texten bara var ett simpelt manipulativt försök att vinna stöd från massorna och en allians med anarkisterna, vilka utgjorde en central kraft i Oktoberupproret). Allt det här var uträknat för att motivera massorna att tjäna som kanonfoder för hans ambitioner.


Lenin var till och med mer auktoritär än Marx. Som ledaren av Bolsjevikerna, manövrerade han för att utesluta Mensjevikerna, Bogdanovister och andra strömningar från Partiet. Han skiljde sig från de andra därför att de gillade åsiktsfrihet medan han ansåg att hela Partiet måste hålla med deras ledares dogmas och beslut. Han motsatte sig de senare helt enkelt för att de representerade ett hot mot hans kontroll över Partiet. Han påstod att Bogdanov inte var en ortodox Marxist, men det var inte Lenin heller; i åratal hade han approprierat anarkisternas och esreys (Socialist Revolutionärerna eller SRs) idéer att en revolution kunde göras i Ryssland utan att gå igenom en konstitutionell period.


Inför den Ryska revolutionen, var Lenin i kontakt med Tyska Imperiets hemliga polis. Det var endast tack vare dem som han kunde återvända till Ryssland mitt i Världskrigets tumult. De gav också finansiell hjälp till hans Parti. I utbyte för hjälpen, förväntade de sig att Lenin skulle dra ut Ryssland ur kriget och frigöra tyskarnas östra front.


I slutändan var Lenin mer trogen de tyska imperialisterna än arbetarna och bönderna. Trots att många andra Bolsjeviker blev förfärade av hans föreslagna samarbete med Tyskland, segrade diktaturen som Lenin redan hade bildat inom hans Parti. Utan hänsyn till det polska och ukrainska folket, historiskt ockuperat av Tsarryssland, överlät Lenin dessa landområden till de tyska imperialisterna tillsammans med en enorm belöning i pengar och råmaterial som bidrog till slakten av arbetarklassen på den västra fronten.


Till skillnad från den leninistiska eller trotskistiska versionen, vilka tillskriver all brutalitet i Sovjetunionen till Josef Stalin, började den blodiga repressionen av arbetar och bondeklassen och försöket att bygga upp kapitalism under det första året av diktaturen medan Lenin fortfarande var ansvarig.

En urspårad revolution

Februari Revolutionen 1917 resulterade i en parlamentarisk regering immobiliserad av det orealistiska försöket att reformera den gamla regimen och samtidigt skydda dominanta intressen. Oktoberrevolutionen (vilken började den 7 november, enligt den moderna kalendern), var menad att sätta ett stop för bourgeoisiens och aristokraternas makt och låta självorganiseringen av samhället via sovjeterna, församlingar av arbetare, bönder och soldater, vilka hade uppstått spontant under 1905 Revolutionen och återuppstod med Februari Revolutionen.


Den 7 november, reste sig Bolsjevikerna och deras allierade upp i Petrograd och påbörjade den andra revolutionen. Den 8 november intog ett detachement av anarkistiska sjömän från Kronstad, ledda av anarkisten Zhelezniakov och i samverkan med Bolsjevikerna, Vinterpalatsen och upphävde den Provisoriska Regeringen.


Den samme Zhelezniakov valdes också att leda ett detachement som intagit och avskaffat den konstituerande församlingen i januari det året efter. Han ledde en konvoj och sedan en bepansrad tågbataljon emot Vita Armén under inbördeskriget. Trots att han protesterade emot Bolsjevikernas införande av hierarkiska åtgärder och återinförandet av tsarens officerare i Röda Armén, var han för värdefull som en militär strategisk för att omintetgöras. Bolsjevikerna bjöd honom att gå med dem igen - han hade åkt till Krim för att slåss emot de Vita i en autonom formation - och de gav honom befäl över den bepansrade tågkampanjen för att stoppa den Vita generalen Denikins framryckning. Han dog i strid 1919.


Därefter, blev det tydligt att Bolsjevikerna inte samverkade med anarkisterna i anda av solidaritet. Tvärtom, tilldelade de systematiskt anarkisterna de mest riskfyllda roller så att de skulle ta på sig de fysiska och politiska konsekvenserna om saker gick dåligt.


I november 1917, tog Bolsjevikerna fördel av en tillfällig majoritet de hade i den andra Pan-Ryska kongressen av Sovjeter, tack vare de andra partiernas desorganisation efter kuppen mot den Provisoriska Regeringen, Bolsjevikernas skickliga propaganda, och deras politiska och intellektuella profil (de representerade inte en majoritet inom arbetarklassen men de fick en majoritet av de valda delegaterna). Vid kongressen omvandlade de den Centrala Verkställande Kommittén till ett till stor del självständigt regeringsorgan som stod över sovjeterna. Tidigare hade Kommittén varit ett organ som saknade statsmakt, som bara var tänkt att ge kontinuitet till sovjetkongressens uppgifter. Bolsjevikernas manöver förvandlade den till den verkställande makten hos en ny stat. Och den här kommittén bildad av delegater valda av delegater valda av delegater valda av delegater (de tre lagerna av representation var de lokala sovjeterna, Sovjetkongressen, och den Verkställande Centralkommittén) var styrd - oundvikligen - inte av folket utan av de mest machiavelliska och opportunistiska byråkrater, det vill säga: Bolsjevikerna. Därefter, fick partiet under Lenins obevekliga diktatur den Verkställande Kommittén att bilda Rådet för Folkkommissarier, eller sovnarkom, vilken snabbt blev den nya statens högsta myndighet, ansvarig för omorganiseringen av ekonomin förvaltningen av statliga angelägenheter. Och dess ordförande var - vilken överraskning - Lenin!


Bolsjevikerna hedrade inte några av de andra besluten från den andra Pan-Ryska Sovjetkongressen. De övergav hela det opportunistiska program de hade använt för att uppnå en majoritet hos delegaterna — jordbruksprogrammet, förslaget att söka ett värdigt tillbakadragande från kriget, beslutet att skapa en Konstituerande församling. Nu när de hade skapat de byråkratiska lagren kapabla att legitimera deras diktatur, behövde de inte längre kämpa för arbetarnas och böndernas intressen. Således, gjorde Kongressen av Sovjeter inte mycket mer än att stämpla Sovnarkoms beslut.


Den 5 december 1917, grundade Bolsjevikerna Tjekan, den hemliga polisen, som riktade sina aktiviteter mot andra revolutionära strömmingar från den allra första början. Tjekan leddes av Dzerzhinsky, en polsk aristokrat.


Den 22 december 1917, började Bolsjevikerna att förhandla med Tyskland och de andra centralmakterna, och tillskrev sig själva auktoritet att tala i det hela ryska samhället, liksom folket som ockuperades av det Ryska Imperiets namn.


Den 30 december, 1917, genomförde Bolsjevikerna sin första operation av politisk repression. Tjekan arresterade en liten grupp av SRs, skenbara allierade, inklusive en delegat från den konstituerade församlingen, som bildade en del av oppositionen.


I januari 1918, övergav Bolsjevikerna den Konstituerade Församlingen och orkestrerade dess undertryckande, tillsammans med anarkisterna. Medan anarkisterna motsatte sig Församlingen som ett borgerligt organ som motverkade sovjeternas makt, hade Bolsjevikerna krävt skapandet av Församlingen efter Februari Revolutionen och de hade stått i valet. De vände sig bara emot Församlingen när de inte kunde vinna en majoritet.


I mars 1918, skrev Bolsjevikerna under en förödmjukande fredsavtal med Tyskland som stred mot alla förslag av arbetarklassen för att avsluta kriget. De betalade en enorm krigsersättning och avstod kontrollen över olika nationer som tidigare var under Tsaristisk dominans (i själva verket de baltiska länderna, Polen och Ukraina). I Ukraina organiserade bönderna ett gerillakrig och vann många slag mot de tyska imperialisterna, som bevisade livskraften i anarkisternas och andras förslag om ”varken krig eller fred”, med vilket de menade att avsluta de imperialistiska kriget men motstå alla militära ockupationer genom revolutionär gerillataktik. Lenin pådyvlade sitt avslag på detta alternativ, troligen för att han visste att hans elitistiska parti inte skulle kunna kontrollera en decentraliserad gerillakampanj. Han föredrog Ukrainas nederlag och ockupation framför en okontrollerad revolution.


Som en konsekvens förklarade SRs, en viktig allierad av bolsjevikerna, att de senare var tyska ombud och lämnade regeringen


I april 1918 började Tjekan sina första utomrättsliga avrättningar i en operation mot anarkister i Petrograd och Moskva. I slutet av operationen hade de avrättat 800 utan rättegång. Deras retorik var att attackera ”klassfiende”, men deras hemliga ordrar var att likvidera alla anarkistorganisationer i de två huvudsakliga städerna.


Den 12 april, 1918, attackerade Bolsjevikerna 26 anarkist center i Moskva, och dödade ett dussintal och arresterade 500. Hotade av anarkiströrelsens dramatiska tillväxt i Moskva, hade Trotskij och den bolsjevikiska pressen genomfört en mediakampanj i samarbete med den lokala bourgeoisien, och anklagat revolutionära veteraner för att vara ”banditer” och ”kriminella” för att exproprierat bourgeoisiens fastigheter, trots att dessa användes för revolutionen.


I juni 1918, avskaffade Trotskij någon som helst arbetarkontroll över Röda Armén, och förstörde den proletära traditionen som tillät soldater att välja sina officerare och åtnjuta verklig jämlikhet. Han återinförde de gamla hierarkierna i armén - av aristokratiskt ursprung - och kompletterade dem en ny ideologisk hierarki som upprätthölls genom den hotfulla närvaron av Tjekan på varje nivå, och förstörde kapaciteten hos Röda Armén att fungera som en bastion av revolutionära idéer och förvandlade den till enbart Partiets verktyg.


Som förut, fick officerarna status och hög lön medan den vanliga soldaterna blev trälar, och vemsomhelst — officerare eller soldat — som protesterade mot regimen skulle skjutas.


Samtidigt, genomförde Trotskij en massrekrytering av officerare från den gamla tsaristiska armén. Under Bolsjevikiskt herradöme, blev Röda Armén en aristokratisk armé. Som ett resultat av den här strategin, var 1918, 75% av officerarna före detta tsaranhängare, och vid slutet av inbördeskriget hade den siffran klättrat till 83%. Hellre än att uppmuntra ledarskap hos massorna, återförde Bolsjevikerna auktoriteten till en elit.


Alla prominenta ledare från anarkisternas formationer under inbördeskriget däremot - Maria Nikiforova, Nestor Makhno, Fyodor Shchuss, Olga Taratuta, Anatoli Zhelezniakov, Novoselov, Lubkov — valdes av deras kamrater enligt deras förmågor, och de var arbetare eller bönder, i kontrast till bourgeoisien, aristokraterna och intelligentsian som dominerade Bolsjevik-lägret. Och de var bland de mest effektiva på slagfältet. Medan Trotskij led förlust efter förlust, spelade Zhelezniakov och Makhno avgörande roller i besegrandet av den Vita Armén Generalen Denikin. Sedan var det Makhno och hans gerillas som intog Perokop Isthmus, Krimhalvöns viktigaste fäste, en förlust som innebar Vita Arméns General Pyotr Wrangles nederlag. Och i vidsträckta delar i Sibirien, spelade anarkistiska gerilla-detachement en nyckelroll i att stoppa Vita Arméns framsteg under 1918 och 1919, även om det var Röda Arméns som sköt dem i slutet.


I samma månad, Juni 1918, implementerade Partiet deras ”krigskommunism”-politik. Det var ingenting kommunistiskt med den, snarare konstituerade det Partiets monopolisering av hela ekonomin. Det var inte arbetare och bönder som kontrollerade fabrikerna och markerna, utan byråkrater som styrde från långväga kontor. Den här politiken, förutom nationaliseringen av all industri, införde en strikt disciplin över arbetarna, ett försämrande av arbetsvillkor och en förlängning av arbetsdagen: den gjorde att strejka till ett brott som straffades med exekutionspluton; den etablerade statlig kontroll över internationella handel; det legaliserade tvångsanslag av böndernas alla varor och egendomar; och installerade därmed en jordbrukspolitik som var till och med hårdare och mer exploaterande än den tsaristiska träldomen. Det här ledde såklart till miljoner av dödsfall hos bönderna och provocerade ständiga landsbygdsuppror mot Bolsjevikmakten.


Det kom att vara den nya aristokratiska Röda Armén som skulle krossa dessa revolter, precis som under den tsaristiska diktaturen. En annan viktig faktor i den byråkratiska diktaturens evolution; med början i samma månad, tillvällde Partiet sig själv rätten att lägga ned veto mot alla sovjeters beslut.


I Juli 1918, inledde vänster SRs ett uppror mot Bolsjevikmakten. De blev besegrade, olagligförklarades och uteslutna från sovjet regeringen. Som en konsekvens hade Bolsjevikerna till slut ett absolut monopol på statsmakten och förbjöd deltagandet av andra partier i sovjeterna.


Vid någon tidpunkt 1918, handlandes under order från Lenin, inrättade Bolsjevikerna deras första koncentrationsläger, vilket skulle ge upphov till Gulagsystemet som krävde miljontals liv under Stalins regeringstid.


I augusti 1918, gav Lenin order om användandet av ”massterror” mot ett uppror i staden Nizhny Novgorod och mot ett bondeuppror i Penza regionen. Upproren var protester mot den nya politiken ”krigskommunism”. Inte desto mindre, grundade Lenin en lång kommunistiskt tradition av att anklaga kritiker eller dissidenter för att vara hemliga högeragenter (ganska hycklande av honom, med tanke på att han hade arbetat som en agent för imperalistiska intressen, och just den sommaren hade personligen bett den Tyska regeringen om ursäkt efter att revolutionärer hade lönnmördat den tyska ambassadören). Han beordrade massavrättning av dem som man misstänkte för illojalitet, avrättningar av prostituerade, vilka han beskyllde för bristen av disciplin i hans armé, och avrättningen av hundra slumpmässigt utvalda bönder för att skicka ett meddelande så att ”all människor i flera mil ser det, förstår och darrar!”.


Den 5 september 1918, tilldelades Tjekan en ”Röd Terror”-politiken. De påstod att det var riktat mot de Vita och kontrarevolutionärer, men det var ett omedelbart svar på två mordförsök (ett framgångsrik) utförda av vänster revolutionärer — Fanya Kaplan och Lenoid Kannegisser — mot Bolsjevikledare för att hämnas deras repressiva politik. Den ”Röda terrorn” var uppenbart en politik av likvidering riktad mot vilken fiende eller kritiker av Bolsjevikmakten som helst, som de själva deklarerade i deras nyhetstidning den 3 september, ”Vi måste krossa den kontrarevolutionära hydran genom massterror […] vem som helst som vågar sprida det minsta ryktet emot Sovjetregimen kommer omedelbart att arresteras och skickas till koncentrationsläger.” I de första två månaderna, dödade de mellan 10,000 och 15,000 , många av dem medlemmar av andra revolutionära strömningar. Vid 1922, hade de dödat så många som 1,5 miljon, några av dem Vita och tsarister, men den stora majoriteten var bönder, arbetare, dissidents och revolutionärer.


Det måste sägas att Vita Armén var först att använda sig av massavrättningar — mot Röda Armén-fångar — men Bolsjevikerna tog fördel av situationen för att organisera en repression utan motstycke emot alla andra strömningar i Revolutionen.


I november 1918, över ett stort territorium i södra Ukraina bestående av 7 miljoner invånare, främst bönder, grundade lokalbefolkningen Volnaya Territoriya eller det ”Fria Territorium” ett anarkistiskt samhälle baserad på kommuner, fria och decentraliserade miliser, kollektivisering av marker utan mellanhänder och direkt arbetarkontroll över industrin, universell utbildning baserad på den moderna pedagogiken av Franscissco Ferrer i Guaridia, och sovjeter fria från partikontroll men öppna för deltagande från vilken strömning som helst från arbetar och bondeklassen och federerade på ett decentraliserat sätt.


Rörelsen var rotad i de anarkistiska miliserna som hade kämpat mot de tyska ockupanterna till vilka Lenin hade lämnat över hela landet. Bondemiliserna började genast hålla linjerna emot Vita Arméns General Denikin, men Lenin och Trotskij hindrade dem från att ta emot ammunition och fungerande vapen, vilket effektivt saboterade fronten och orsakade många dödsfall. Bakom linjen, förhindrade bönderna Bolsjevikerna från att ta över revolutionen.


Alltigenom hela 1919, fortsatte och utvidgade Tjekan en taktik påbörjad ett år innan att avrätta Röda Armén desertörer. Som en auktoritär, ofrivillig armé, plågades Röda Armén av desertering, av vilket det var mer än en miljon under ett år. Många utkallade soldater försökte ta sig hem, och många andra gick med i böndernas ”Gröna Arméerna” som försökte försvara deras land från att plundras av de Vita eller Kommunisterna. I Ukraina gick tiotusentals med anarkisternas Revolutionära Upprorsarmé.


I fall av massdesertering, föll Tjekan tillbaka på en taktik att hålla familjemedlemmar som gissla och avrätta dem en efter en tills att soldaterna återvände (och sedan avrätta ett exemplariskt antal av desertörerna).


I februari 1919, utlyste Bolsjevikerna en amnesti för SRs. Den Vita Armén avancerade på alla fronter, och Kommunisterna behövde desperat allierade (den föregående november hade de legaliserat Mensjevikerna efter att de hade uttalat sitt stöd för regeringen). När SRs kom gick över jord igen och satte upp kontor i Moskva, började Tjekan i omgångar arrestera SRs, och anklagade dem för konspiration, för att åstadkomma splittringar och sedan förstörelsen av det Socialist Revolutionära Partiet.


Mellan 12-14 mars, 1919, i staden Astrakhan, avrättade Tjekan mellan 2000 och 4000 strejkande arbetare och Röda Armén soldater som hade gått med dem. Många slängdes ner i floden med stenar knutna runt deras halsar, medan resten dödades av exekutionspatruller. För att ge en uppfattning om den främst anti-arbetare och kontrarevolutionära omfattningen av Kommunisternas aktiviteter, under samma repressiva kampanj dödade det ett betydligt mindre antal från bourgeoisie, mellan 600 och 1000. De huvudsakliga offren för Bolsjevikerna var från de folkliga klasserna.


Den 16 mars, 1919, i Petrograd, överföll Tjekan Putilov-fabriken, där arbetare som höll på att svälta till döds hade påbörjat en strejk som krävde större matransoner, pressfrihet, ett slut på den Röda Terrorn, och elimineringen av de privilegier som Kommunist Partiets medlemmar erhöll. 900 arresterades och 200 avrättades utan rättegång.


Tjekan undertryckte även i städerna Orel, Tver, Tula och Ivanovo. Under repressionens gång, utvecklade Tjekan tortyrmetoder som överträffade dom från Inkvisitionen. De matade långsamt fångar in ugnar eller kar med kokande vatten, de flådde fångar, de begravde bönder levande, de placerade råttor i metallrör mot fångars kroppar och höll en eld under rören så att råttorna skulle börja äta sin väg ut igenom fångarna för att fly.


I juni 1919, påbörjade Bolsjevikerna deras första försök att olagligförklara och likvidera de anarkistiska bönderna i Ukraina som kämpade tillsammans med Makhno. Redan i maj, hade de gjort ett misslyckat försök att mörda Makhno. Trotskij uttalade sig att han föredrog att hela Ukraina föll till de Vita än att låta anarkisterna utföra sina aktiviteter. Kampanjen intensifierades efter Denikins, den Vite ledarens, nederlag under hösten. De anarkistiska kämparna spelade en nyckelroll i hans nederlag och efteråt hade Bolsjevikerna inte mycket användning för en allians med anarkisterna……tills att kommunistiskt inkompetens skapade ett nytt hot mot Sovjetregimen bara ett år senare.


Mellan 1 och 3 maj 1928, bröt ett bonde och anarkist uppror ut i regionerna Altai och Tomsk, med det slutgiltiga deltagandet av 10,000 kombattanter. Det riktades huvudsakligen mot den Vita armén, men deras stöd för decentraliserad, lokal kontroll hamnade de i trassel med Kommunisterna, som försökte krossa upproret, olagligförklara och förstöra Altais Anarkist Federation. Motståndet fortsatte fram till slutet av 1921.


I juni 1920, gick arbetarkvinnor i Tula ut i strejk för rätten att ha en en ledig dag på Söndagar. De skickades till koncentrationslägrena.


Den 19 augusti 1920, började Tambovs bondeuppror när en ”rekvisitions”-trupp från Röda armén slog de äldre männen i en liten by för att tvinga invånarna att ge upp mer spannmål till regeringen. I oktober hade bönderna ställt upp 50,000 kombattanter för att kämpa mot den kommunistiska myndigheten. De fungerade som en autonom, självorganiserande kraft som bekämpade de Vita och Bolsjevikerna. Det var också ett flertal veteran-revolutionärer from vänster SRs som lyftes till ledarpositioner under upproret. I januari 1921 hade upproret utvidgats till att inkludera Samara, Astrakhan, Saratov, och delar av Sibirien. Med 70,000 kombattanter, försvarade de sitt territorium från Kommunisterna tills att segrar på andra fronter möjliggjorde förläggningen av 100,000 Röda armén soldater. För att krossa revolten, använde Kommunisterna kemiska vapen i cirka 3 månader, och dödade många civila. De skickade 50,000 bönder — mest kvinnor och de äldre — till koncentrationsläger som gisslan. Majoriteten dog. Mellan kriget, koncentrationslägerna och avrättningarna, förlorade regionen 240,000 invånare, den största majoriteten bönder och icke stridande.


I november 1920, inledde Bolsjevikerna en stor kampanj mot Makhno’s Revolutionära Upprors Armé i Ukraina, och mobiliserade tiotusentals trupper, varav många deserterade för att gå med anarkisterna. Kampanjen började som ett överraskningsangrepp. Dagen efter att anarkistiska krafter hade lyckats inta Perekop Isthmus, det befästa passet där Wrangle var baserad, och vilken Röda armén inte hade lyckas inta, började Bolsjevikerna att arrestera och avrätta deras förmodade allierade, anarkisterna. Deras förräderi inledde tio månader av intensiv gerilla krigsföring före Kommunisterna till slut krossade de upproriska bönderna.


Den 28 februari, 1921, publicerade delegater från den revolutionära sjömännen och arbetarna från Kronstadts flottbas en deklaration i solidaritet med arbetarna i Petrograd, som nyligen undertryckts efter att ha gått i strejk mot svältförhållandena. Bolsjevikerna svarade med mer repression, och provocerade fram ett uppror i Kronstadt. Kronstadts-rebellerna, länge erkända som hjärtat av revolutionen, krävde fria sovjeter, ett slut på Bolsjevikernas diktatur, och ett återställande av revolutionens principer. Trotskij, ”slaktaren av Kronstadt,” ledde en militärexpedition som slutade i den totala undertryckandet av sovjeten den 19 mars, dagen före årsdagen för Paris Kommunen. Röda armén spelade rollen som Versailles trupper, och avrättade mer än 2000 människor. De skickade flera tusen fler till gulag, där majoriteten dog. Efteråt ökade bara Bolsjevikernas repression. Vid Partikongressen i april samma år, som Emma Goldman och Alexander Berkman skildrade i ett brev, uppmuntrade Lenin till en fullständig likvidering av anarkiströrelsen, inklusive de som deltog i sovjetregeringen och hade allierat sig med Bolsjevikerna.


I mars 1921, antog Bolsjevikerna den ”Nya Ekonomiska Politiken” och satte stopp för ”Krigskommunism”. Som Lenin han själv erkände, representerade NEP ”statskapitalism,” en ”fri marknad och kapitalism, båda föremål för statlig kontroll”. NEP gav upphov till en ny social klass, nepmani - NEP-männen eller nouveaux riches — som berikade sig själva tack vare de nya förhållandena och på bekostnad av de arbetande klasserna. Det säger sig självt att alla av dem var byråkrater från Kommunistiska Partiet. NEP resulterade även i avtal och handelsförbindelser med de huvudsakliga kapitalistiska länderna, först Storbritannien (1921) följt av Tyskland (1922) och sedan USA och Frankrike.


Det Kommunistiska Partiet installerade inte vid något tillfälle kommunism. Deras första epok utgjorde ett byråkratiskt monopol baserat på hyperexploatering av arbetare och bönder, medan NEP-eran utgjorde ett kapitalistiskt system med en högre grad av planering och centralisering än de Västerländska kapitalistiska systemen. Det vill säga, Kommunisterna släppte loss en galen nivå av repression emot alla de andra revolutionära strömningar, dränkte arbetar och bondekamper i blod och bly, och i slutändan, tjänade allt det här uppoffrandet inte mer än att upprätta kapitalism. I ett land där kapitalisterna själva inte hade lyckas implantera kapitalism gjorde Kommunisterna det tack vare sin besatthet av att behålla makten till varje pris.


Och i motsats till senare vänster-revisionism, var inte all brutalitet och exploatering Stalins fel; det började tidigare, från de allra första veckorna vid makten och alltid under ledning av Lenin och Trotskij. Från början verkade Bolsjevikerna som ett intellektuellt avantgarde oberoende av sovjeterna och arbetarnas och böndernas kamp. De använde sovjeterna som ett verktyg för att erövra makt, och när sovjeterna inte längre var behändiga, undertryckte de dom; precis som de hade undertryckt alla uttryckt av folkliga strider. Bolsjevikerna — en strömning av Social Demokratiska Ryska Arbetar Partiet, som blev det Kommunistiska Partiet — var den främsta inkarnationen av kontrarevolutionen inom den Ryska revolutionen.

Sovjetunionen:  En kraft för global kontrarevolution och medbrottsling till Fascism

Resultatet av andra förmodade kommunistiska stater visar att, medan Lenins parti var särskilt blodtörstig, var problemet själva modellen i sig. Långt från att uppnå kommunism genom statsmakt, har varje försök av auktoritär kommunism lyckats att implementera kapitalism i ett land där bourgeoisien inte hade lyckats med det. Kina idag, är den största kapitalistiska marknaden i världen och kan mycket väl snart bli den ledande kapitalistiska ekonomin på planeten, en evolution hjälpt till stor del tack vare industrialiseringen och byråkratiseringen som utfördes under Maos ledarskap. Vietnam följer samma spår på en mindre skala. När det gäller Kuba, under det första åren av revolutionen (efter att ha rensat ut anarkosyndikalisterna och dissident socialister), övergav Che och Fidel planen att skapa verklig kommunism för att byggen en slags exportkoloni med en mer rättvis fördelning av resurser (likt ett Costa Rica med en svensk regering). De behöll öns gamla roll som producent och exportör av socker för den internationella marknaden.


Som den första av dessa kapitalistiska revolutioner, står Sovjetunionen ut för den skada den har orsakat anti-kapitalistiska rörelser världen runt. Det är sant att de stödde många revolutionära rörelser, men prioriterade alltid sina egna intressen över intressen för revolutionen själv. Det är ett betydelsefullt faktum att de flesta kommunistiska rörelser distanserade sig från Sovjetunionen från stunden de inte längre var beroende av sovjetstöd, så som var fallet med Kina och under vissa perioder med Kuba. Sovjetingripande i det spanska inbördeskriget visar hur dåligt en Sovjet”hjälp” kan förstöra en kamp.


Kominterns internationella politik kan delas in i två faser. I den första fasen, siktade de på att exportera revolutionen, men bara om de kunde monopolisera den. Mellan 1919 och runt 1926, var Komintern-agenter instruerade att pådyvla Bolsjevik-kontroll över alla arbetar och anti-kolonial organisationer. Det gjorde det här med finansiering, ”entryism” (implantera karismatiska agenter som klättrade i rang i en särskild organisation utan att avslöja sina anknytningar till Kommunistiska Partiet), attacker mot icke-Bolsjevikiska strömningar och andra taktiker. En föredragen metod var att organisera till synes neutrala internationella konferenser, med falska delegater (de betalade ibland människor att spela delegater från förmodat massiva organisationer som faktiskt inte fanns), ett manus och en koreografi för att godkänna beslut som redan hade gjort.


När det gäller organisationer som vägrade att acceptera Kommunist dominans, var Komintern-agenter dedikerade att neutralisera dem genom falska rykten, provocerande av interna konflikter, vända myndigheter emot dem genom skvaller, och till och med mord. På det här sättet förstörde de ett antal arbetarrörelser.


I den andra fasen, som representerar triumfen för den linje som Stalin och Bukharin främjade. övergav Kommunistpartiet förevändningen att exportera revolutionen och antog ledordet ”Socialism i ett land”.” Därefter tjänade alla antikapitalistiska rörelser världen över endast till att skydda Sovjetunionens geopolitiska intressen.


I själva verket var det inte så stor skillnad mellan de båda faserna. Båda resulterade misslyckade uppror och revolutionen - i den första fasen på grund av Kommunisterna brist på solidaritet och besatthet med makten förhindrade revolutionära processer i andra länder, och i den andra, därför att Sovjetunionen fortsatte att uppmuntra till kraftlösa uppror i andra länder när det kunde försvaga en fiendemakt.


För den första fasen, har vi exemplet Hamburg resningen 1923. Sovjetledare som Trotskij pressade KPD, det tyska Kommunist Partiet, det starkaste utanför Sovjetunionen, att iscensätta ett uppror, men de tyska ledarna tyckte att det var för tidigt. På grund av dålig organisering, inleddes planen i endast ett distrikt av Hamburg. Det misslyckade försöket släppte lös en sträng repression och förvärrade relationerna mellan Kommunister och Socialister i Tyskland.


Det finns också exemplet med misslyckade revolutionen i Indonesien. 1925 beordrade Komintern det indonesiska Kommunist Partiet att gå samman med anti-koloniala men inte anti-kapitalistiska krafter (de påtvingade samma strategi i Kina och andra ställen). 1926 blev de Kommunistiska fackförbunden beordrade att utlösa en revolutionen, men planen var omogen och koordineringen med andra sektorer av den förenade fronten misslyckades. Repressionen krävde många liv.


Av den andra fasen, har vi exemplet av myteriet på det Nederländska krigsfartyget, Die Zeven Provinciën, provocerad av en Kommunistcell, medan skeppet seglade nära de Indonesiska kolonierna. Avsikten var att destabilisera den koloniala makten. Det finns också ett liknande exempel med myteriet och den misslyckade revolutionen i Chile 1931.


En tysk Komintern-agent beskrev hur hans chefer beordrade honom att organisera en hamnarbetare och sjömän strejker i de stora tyska hamnstäderna Bremen och Hamburg. När alla hamnarbetare var i strejk, instruerade Komintern betrodda agenter att vara strejkbrytare, och saboterade strejken. Många arbetare som visade solidaritet förlorade sina jobb, men Komintern fick in sina agenter på nyckelpositioner på många båtar och hamnar, vilket ökade effektiviteten för deras smugglingsnätverk (vilket det använde för tillhandahålla Sovjetunionen, transportagenter, och smuggla material till länder världen över). Sådana manövreringar ökade bara cynismen hos den tyska arbetarklassen, kostade Kommunist Partiet en stor del av stöd och gav mer legitimitet åt nazisternas argument att alla ”röda” vara Moskvas agenter.


Det tyska Kommunist Partiet understödde också Nazistpartiet på mycket mer direkta sätt. Mellan 1928 och 1935 — den kritiska perioden under naziströrelsens uppkomst, när den växte från ett litet parti till ett kapabelt att gripa makten — Komintern, deklarerade under Stalins direktiv, att social demokrati var jämförbart med fascism, men att kommunisterna måste ignorera fascismen för att ägna alla deras ansträngningar för bekämpa andra vänsterströmningar. KPD följde den här linjen entusiastiskt.


Vid många tillfällen, gick militanta Kommunister samman med Nazistiska stormtrupper för att krossa socialisternas tillställningar.


Det är sant att socialisterna använde statsmakten närhelst de satt i regeringen för att undertrycka kommunister, precis som SRs i den Ryska Revolutionen också manövrerade för att försöka få makt, precis som vänsterstatsmän planeten över försöker att dominera andra. Därför att staten är ett verktyg för dominans och repression. Men å ena sidan, representerade samarbete med Nazister en extrem klandervärd praktik, överträffande de fula tricks som Socialisterna använde sig av. Och å andra sidan, strömningarna som inte försökte erövra statsmakt — anarkister och andra — förkastade sådana taktiker.


I Preussen, Tysklands största stat, samarbetade Kommunisterna öppet med Nazisterna 1931 för att försöka avskaffa den socialistiska regeringen. De sa att nazister var ”arbetarklass kamrater”. 1933, året Nazisterna steg till makten, lät huvudsakligen Kommunisterna dem vinna. Om de har gått samman med andra vänsterkrafter, hade Nazisterna inte uppnått majoritet. Men de var besatta av att förstöra vänstern för att kunna monopolisera den, i tron om att de skulle stiga till makten efter en Nazistregering. Thälmann, KPD-ledaren, myntade slagordet, ”Efter Hitler, är det vår tur!”


I motsats till slagord som fördömde ”social fascism”, var det inte Socialisterna som hade mycket gemensamt med Nazisterna, utan Kommunisterna själva. Nazisterna rasistiska rasideologi var en import från USA, vilket är välbekant. Men inte så många människor mins att Nazisternas diktaturs organisatoriska modellen kom från Sovjetunionen själv. För att iordningställa deras Gestapo — den hemliga polisen ansvarig för politisk repression och kontraspionage — studerade Nazisterna, Tjekan och NKVD (Tjekans efterföljare, etablerad av Stalin). Den sovjetiska hemliga polisen, vilken hade ärvt många tekniker från tsaristiska Okhrana, var de mest avancerade i världen, möjligen undantaget den brittiska underrättelsetjänsten. Men dessa använda tekniker som var allt för mjuka för Nazisternas behov. Många gånger arresterade och torterade Nazister sovjetagenter för att lära sig hur deras kontraspionage-apparat fungerade, med avsikt att kopiera modellen.


Under 1935, när KPD hade nästa blivit fullständigt tillintetgjorde, och lidit tusentals arresteringar och avrättningar, påbörjade Komintern deras nästa strategi utan att någonsin acceptera ansvar för Nazisternas makttillträde. Den nya strategin var ”Folkfronten”. Men det var lika katastrofalt för revolutionära rörelser.


Praktexemplet skulle va Sovjetunionens ingripande i Spanska revolutionen. Sovjetunionen var i början långsam med att stödja den antifascistiska sidan. Det berodde delvis på det faktum Kommunistparitet i Spanien var litet, till och med mindre än det icke-Stalinistiska Partido Obrero de Unificación Marxista eller POUM.


De var inte uppmärksamma med det fascistiska hotet i Spanien eftersom de hade få intressen i Spanien. Före de skickade något stöd ville de försäkra sig om att de kunde kontrollera situationen och profitera från den på något sätt. För att att vara mer exakt, de gav inte militärt stöd till republiken, utan sålde det snarare, och tillskansade sig Spaniens guldreserver i sin helhet, den fjärde största i världen vid den tidpunkten. Och i stor utsträckning saboterade de krigsansträngningarna. För Stalinisterna var spanska inbördeskriget en möjlighet att förstöra vad som var den då största anarkiströrelsen i världen (de och de japanska imperialisterna hade redan krossat rörelsen i Korea), och också för att likvidera kommunistiska dissident-strömningar, framför allt Trotskister. Med tanke på att fascismen redan anlänt till Tyskland och Italien, var Spanien en viktig tillflykt och handlingsområde för kommunister som hade flytt de länderna.


Av den anledningen började NKVD - sovjets hemliga polis - en febril aktivitet i Spanien, som likviderade tusentals Trotskister, andra dissident kommunister och anarkister. Långt ifrån de romantiska legenderna, var den Internationella Brigaden till stor del en maskin för att attrahera dessa dissidenter och döda dem i den mest diskreta kontexten möjlig; på slagfälten. Brigaderna användes även till att undertrycka kollektiven i Aragón.


Dessutom saboterade Kommunister direkt anarkistiska och Trotskistiska miliser med syfte att minska deras inflytande och mata deras propagandakampanjer till förmån av ”militarisering”; införandet av elitistiska och kontrarevolutionära hierarkier inom en av de viktigaste områdena för den sociala revolutionen. Fördröjningen och undanhållandet av vapen som utfördes av alla vänsterstyrkor var ansvariga för att miliserna körde fast vid Huesca och Teruel fronterna. Om båda städerna hade intagits .— en rimlig prestation med tanke på tillräckliga vapnen — hade Zaragoza sannolikt också fallit till antifascisterna och möjligt vänt kriget. Smutsiga tricks och brist på solidaritet från Kommunisternas sida spelade också en roll i förlusten av Mallorca, ytterligare ett avgörande ögonblick i det republikanska nederlaget.


Till listan kan vi också lägga till Kommunisternas arrestering av Maroto, en effektiv guerilla ledare som opererade runt Granada, och Kommunisternas blockering av anarkisternas förslag att sjösätta ett storskaligt gerillakrig i fascisternas bakre linjer och att skapa en allians med den antikoloniala moståndsrörelsen i Rif (Marocko), vilket hade försvagat Francos viktigaste bas. Kommunisterna avvisade det första förslaget därför att de visste att de inte kunde kontrollera ett gerillakrig och en sådan konflikt hade gett anarkisterna ett viktigt övertag, och de blockerade det andra för att undvika att uppröra den franska regeringen, vilken också hade intressen i Nordafrika. I båda fallen var Kommunisternas intresse inte att omintetgöra fascism eller genomföra revolutionen, men att behålla makt och sabotera deras motståndare.


Efter att ha vunnit kontrarevolutionen och installerat en ledare som skulle vara trogen mot dem, Negrín, i maj 1937, hade Sovjetunionen inte längre några viktiga intressen i Spanien. Av den anledningen med början i juni 1937, började de dra tillbaka deras militära stöd åt Republiken. Den tragiska sanningen är att Stalin inte ville att Republiken skulle vinna kriget. Å ena sidan ville han inte ha problematiska relationen med Frankrike och Storbritannien, som lanserade en ”icke-inblandnings” politik formad att främja fascisterna, å andra sidan, ville han förlänga konflikten för att kunna övertyga Hitler om behovet av en nonaggressionspakt.


Förhandlingarna om Molotov-Ribbentrop pakten började i april 1939, precis vid slutet av Spanska inbördeskriget. Det var vad Stalin behövde för att skydda Sovjetunionen från en Nazistattack, och vad Hitler behövde för att kunna attackera Frankrike och undvika ett tvåfrontskrig. Nazi-Sovjet Nonaggressionspakten var en viktig grundförutsättning för Andra Världskriget och ytterligare ett exempel av Nazi-Stalinist samarbete.

Den Kommunistiska kontrarevolutionens relevans idag

Att återhämta det här historiska minnet är viktigt av ett flertal anledningar. Till att börja med, det är viktigt att minnas våra döda, att bära dem med oss, och välta ner tronen deras mördare har byggt över deras gravar — att sluta hedra som hjältar de som förrådde revolutioner och tjänade som de förtrycktas bödel.


Det är viktigt eftersom historiska minnen är vårt bibliotek av revolutionära lärdomar, den gemensamma kunskapen som för oss närmare frihet. Och om vi förvarar förfalskade volymer inom det här biblioteket, historier om lögner, segrar som aldrig hänt, kommer vi att upprepa samma misstag gång på gång. Genom att vända de människor och partier som ströp revolutioner till hjältar, bevarar vi fullständigt orealistiska ideér om vad revolution är för något och hur man uppnår dem. Om vi tror att staten kan vara — eller har någonsin varit — ett verktyg för för folket kapabel till att besegra kapitalism, skapar vi ett perfekt recept för nederlag: en revolutionär rörelse i vilken det är omöjligt att urskilja mellan de naiva och entusiastiska och opportunisterna som försöker att klättra maktens stege.


Ett besvärande mönster existerar inom vänstern. De säljer ut revolutionens framtid genom att skriva under avtal med djävulen. Gång på gång, förhindrar den auktoritära vänstern revolutionära rörelser genom att implementera strategier som är förutsägbara fiaskon. Om de vinner en delvis seger, pådyvlar dem deras monopol genom att gripa statsinstitutioner som kan tjäna att sälja ut eller undertrycka alla andra sektioner av kapen. Och om de misslyckas, genom att skapat en spektakulärt kamp i vilken de är den tragiska protagonisten, kan den vända alla andra till åskådare som kollar på en förmedlad kamp mellan två hierarkiska poler.


Befrielser måste utföras av de förtryckta. Revolution, per definition, måste vara självorganiserad, och framförallt måste de folkliga klasserna upprätthålla autonomi i deras kamper med avseende på maktinstitutionerna.


Vi håller minnet av all revolutionärer och kämpar som offrade allt i kamperna som varit innan oss. Vi spottar på minnet av dem som drog fördel av de kamperna för att stiga till makten, och dem som försökte påtvinga alla andra deras obestridliga sanning, och förhindrade själv-aktiviteten för just den klass som, hycklande, de låtsades att befria.


Länge leve revolutionen 1917! Ner med alla diktatorer, representater, och politiker!

För vidare läsning:


Volín, The Unknown Revolution

Alexander Berkman, The Bolshevik Myth (diary 1920-1922)

Emma Goldman, My Disillusionment in Russia

Ngo Van, In the Crossfire: Adventures of a Vietnamese Revolutionary

Erik Benítez Martínez, La traición de la hoz y el martillo

Augustí Guillamón, El terror estalinista en Barcelona 1938

Angel Pestaña, Seventy Days in Russia: What I Saw

James Guillaume, L’Internationale; documents et souvenirs (1864-1878)

Stepan Maximovich Petrichenko, The Truth about Kronstadt

Miguel Amorós, Los incontrolados de 1937 and José Pellicer, el anarquista íntegro

Bloodstained: One Hundred Years of Leninist Counterrevolution, ed. Friends of Aron Baron

Jan Valtín, Out of the Night


0