Studiecirkeln är vår dynamit!

Rapporten skickades till Amsterdam kongressen av Orlovskiy och Rogadev. 

Från “Les Temps Nouveaux”, 4, 21, 28 september, 5 oktober 1907

Översatt från boken The International Anarchist Congress Amsterdam (1907) – redigerad av Maurizio Antonioli, översättning och engelsk utgåva av Nestor McNab. Svensk översättning Studiecirklen är vår Dynamit.

Anarkistiska idéer penetrerade Ryssland först runt 1902. De första anarkistgrupperna bildades mot 1904, bara ett år före den stora ryska revolutionen. Det första problemet anarkisterna behövde lösa var hur de skulle förhålla sig till den Ryska Politiska Revolutionen, en hållning som måste vara förenlig med anarkistiska principer. Skulle de delta i händelserna? Eller skulle de förbli likgiltiga inför den rörelsen, eftersom dess mål inte överensstämde med anarkistiska idéer?

Det var en enkel fråga att lösa. De ryska anarkisterna visste mycket väl att den institutionella förändringen, som handlar om att avskaffa aristokratin och installera en demokratisk republik i Ryssland, inte var någon förbättring från ett anarkistiskt perspektiv. Men de förstod att varje revolutionär rörelse är i sig själv effektiv, eftersom de bidrar till den revolutionära skolningen av folket. Utöver det, frågade de sig själva huruvida det var en politisk revolution eller ett folkligt uppror som politiska revolutionärer gav en politiskt riktning, men att anarkisterna också kunde påverka och guida den mot den Sociala revolutionens horisont.

Eftersom revolutionen brutit ut utanför de revolutionära politiska partiernas organisationer, eftersom många av de upproriska folkets krav gick långt utöver de socialistiska agitatorernas program, eftersom folket tog livsmedel, skörden, marker, gruvor, fabriker i besittning och hade själva valt generalstrejken och terrorism som kampmedel, förstod anarkisterna att det fanns ett enormt handlingsutrymme och att de var tvungna att delta i rörelsen varhelst de unga anarkistgrupperna redan var starka nog att utöva något inflytande på situationen.

De bestämde sig att beblanda sig med den revolutionära rörelsen, inte för att hjälpa de politiska socialisterna och de konstitutionella demokraterna [1] till makten och vilseleda folket genom att få dem att sikta mot en politiskt revolution, utan istället för att rycka folket ur politikernas grepp, att uppmuntra dem att försöka sig på en social revolution, vilket även om det skulle misslyckas, skulle vara mer användbar för folket än en politisk revolution; i praktiken, att lära dem hur de gör en revolution för deras egen skull och inte för de intellektuella och bourgeoisin.

Med tanke på att anarkistiskt propaganda i Ryssland börjat för sent och att anarkistgrupperna var för svaga nästan överallt vid början av revolutionen, kunde anarkistiska aktiviteter bara synas på få platser vid tidpunkten för de stora politiska generalstrejkerna i oktober och december 1905.

Trots detta agerade de emellanåt på platser där de inte ens kunde drömma om att avleda rörelsen från dess politiska mål och ersätta dom med socialistiska mål. I detta fall, tog de del i rörelsen inte därför att de trodde att en institutionell förändring skulle vara användbar för arbetarna, utan för att de tänkte delta i den Politiska revolutionen, åtminstone så långt dess “destruktiva” fas gick, för att avskaffa autokrati. Icke desto mindre hade de avsikten att fortsätta kampen mot vilken regering som helst, vare sig en provinsiell revolutionär regering eller en demokratisk republik i autokratins ställe. Därför att kapitalism kan inte förstöras utan att kullkasta dess vakthund, staten.

Av den här anledningen tog anarkisterna del i händelserna under oktober och december (1905) och våldsamt attackerade maktens representanter vart än deras vägar korsades. Därav anarkisternas närvaro på barrikaderna ibland de andra revolutionärerna i oktober och december; därav de många terroristattentat utförda av anarkister.

I arbetet för den Sociala revolutionen, kunde de ryska anarkisterna bara räkna med sin egna styrka för att krossa staten, och de tog del i den allmänna rörelsen mot autokratin. När de kämpade mot autokratin, kämpade anarkisterna emot den rådande regeringen och gjorde de det för den fullständiga förstörelsen av statens skull, och inte för någon konstituerande församlingsrepublik eller andra liknande saker. Således, medan de ryska anarkisterna tog deltog i rörelsen riktad mot tsarismen, var deras avsikt, inte bara för att delta i någon provisorisk regering som helst, utan bekämpa den med samma energi från allra första början.

Efter upproret som började mellan 9-22 januari (1905) i Petrograd, ledd av prästen Gapon, när agitationen spreds till andra städer, utnyttjade anarkisterna i Belostok den allmänna strejkrörelsen för att uppmuntra den arbetande klassen att ta över Krynki distriktet där det fanns flera textilfabriker. Posten, telegrafstationen, kontoren, fabrikerna och magasinen, allt hamnade i upprorsmakarnas händer. Anarkisterna ville även att pengarna som fanns där skulle konfiskeras, men stötte på opposition från Judiska förbundet [2]. Under generalstrejken i oktober, kastade anarkisterna i Ekaterinoslav, som var på barrikaderna tillsammans med andra revolutionärer, två bomber mot soldater och förlorade en kamrat, dödad av soldaternas eld. I Zhitomir, gick anarkisterna med i den politiska strejken och gav den en ekonomiskt inriktning.

Under generalstrejken i december, tog ett par anarkister i Moskva del i det beväpnade upproret. Dessutom förberedde sig ett par andra anarkistgrupper sig själva för att del i generalstrejken så snart som generalstrejkens utveckling avbröts av någon anledning: till exempel, Ekaterinoslav-gruppen, som hade beväpnat sig själva med bomber och hade även försett några åt de revolutionära socialisterna i Aleksandrovsk. I Kaukasien där anarkisternas inflytande redan var betydande, tillskillnad från andra ställen, gick anarkisterna från Kutaisi i bräschen för rörelsen och ledde “De hundra röda”, revolutionärernas mobila enheter.

I Georgien, där bönderna hade tagit markerna till ägo och dödat eller kastat ut lokala polismän, ingrep anarkisterna och förklarade för dem att det inte var nog att ta markerna till ägo men också att organisera produktionen på en kommunistisk bas. Således skapades Kulgul-kommunen, som höll ut i nio månader tills den centrala regeringen krossade den, arresterade dess ledande medlemmar och sände in Kosacker för att ockupera området.

Efter upplösningen av den första Duma (i augusti 1906), när väpnade uppror bröt ut i Sveaborg, ansåg ledaren för upproret - socialdemokraten Kock - att revolutionärerna “gick för långt” och drog sig tillbaka från rörelsen. Den anarkistiska arbetaren Lonoto tog över ledarskapet och rörelsen tillsammans med flera kamrater och fortsatte kampen. Dessutom, vid de tillfällen när massaker av judar organiserades av regeringen, förblev inte anarkisterna inaktiva, då de alltid kämpat energiskt emot alla raskonflikter. Under Oktober-massakerna, organiserade anarkisterna i Odessa och Ekaterinoslav deras “mobila enheter för försvar av judarna”, och genomförde deras uppgift mer eller mindre framgångsrikt, och försvarade judarnas i de fattiga områdenas liv och hem. Det var under försvaret av det judiska arbetarkvarteret mot reguljär-armén som kamrat Yasha Kravets dödades av en “Svart kår” när han krävde, med revolvern i hand, att de skulle lämna tillbaka till judarna alla kläder och andra saker de hade stulit från dem. Anarkisterna organiserade “mobila försvarsenheter” också i Ekaterinburg (i Ural) där alltigenom oktober månad, regeringen organiserade massakerna av intellektuella. Under maj månad 1906, under massakerna av judar i Belostok, tog anarkisterna en aktiv del i försvaret av judarna: de kastade flera bomber mot detachementen av soldater som sköt judar på Surayskayagatan.

Efter att har granskat den roll de ryska anarkisterna spelade i den politiska revolutionära rörelsen, låt oss nu ta i tu med de isolerade handlingarna av politiskt terrorism utförda av anarkister. De är otaliga, men dessvärre är de flesta attacker mot poliskommisarier, vicekommissarier och poliser, militärpolisen, Kosacker, spioner, etc. Dock ska deras innebörd inte förminskas. Det ska tilläggas att nästan alla poliser som dödades av anarkister var särskilt välkända i deras kommuner för deras grymhet. Och dessa aktioner, ofta utförda en masse, hade en viss effekt. För att kunna bilda en form av bedömning, ska vi undersöka fallet med Ekaterinoslav; under sommaren 1906 tre månader, dödade eller skadade anarkisterna där trettio spioner, Kosacker, polisofficerare, vice-kommissarier och kommissarier. Poliserna i arbetarklassförorterna där polismän dödades varje dag utan att anarkisterna som genomförde attackerna blev arresterade, greps av panik; poliserna började säga upp sig en masse. Dessa isolerade terrorhandlingar riktade mot polisen var på samma sätt utspridda i många andra städer: de genomfördes mer eller mindre överallt. Anarkisterna genomförde också andra, viktigare, politiska terroristhandlingar.

I Belostok kastade anarkisterna en bomb mot en polisstation, mot militärpolisen, mot en patrull av soldater (efter repressionen av en demonstration), mot en grupp poliser som inkluderade centrala vice-kommissarien. Två bomber kastade också mot vicekommissarien Shodrovskiy och mot generalguvenören Bogaevskiy (som organiserat Juni-massakerna). Huvudkommissarien och vice-chefen för rättspolisen dödades också.

I Vil’no kastades en bomb mot ett möte av polismän som hölls i guvernörens kontor (flera döda och skadade).

I Warszawa kastades en bomb mot en patrull av militärpoliser (många döda och skadade).

I Nezhin, gjordes ett försök att spränga värnpliktskontoret (inga offer). En bomb kastades mot en polisstation (många döda och skadade).

I Moskva, exploderade en brandbomb i kriminalpolisens lokaler (viktiga dokument blev uppbrända).

I Odessa, exploderade ytterligare en brandbomb hos militärpolisen (många döda och skadade, viktiga dokument förstördes). Poliskommissarie Pogreboy, som organiserade massaker av judar, dödades av en bomb. Två välkända poliser och chefsvakten för fängelset dödades också.

I Ekaterinoslav, gjordes ett försök att spränga Kosackernas baracker med en brandbomb (inga offer).

En bomb kastades mot polisstationen i Kamenskoe (inga offer).

Anarkisterna förberedde även ett bakhåll mot polisen; en bomb placerades i en tom låda; när polisen dök upp, upptäckte de tre bomber och tog dom med sig till barackerna där dom exploderade följande dag och dödade tre Kosackofficerare och en vice-poliskommissarie direkt och skadade en poliskonstapel. Anarkisterna dödade även stadens bödel och skadade en officer som slagit en soldat för att inte ha saluterat honom.

I Baku dödades den centrala kommissarien.

I Tbilisi, var anarkisterna ansvariga för det första försöket att ta centrala vice kommissariens Soladzes liv. De ledde också in polisen i ett bakhåll. En sprängladdning sattes upp i en tom byggnad och polisen varnades att det fanns ett vapenlager i huset. Polisen anlände i full styrka, men så fort som skåpet som innehöll attrappen rördes exploderade hela huset; chefs och vice-chefen av kriminalpolisen och två vice polis-kommissarier dödades i explosionen, med flera andra skadade poliser. Det här är då de ryska anarkisternas politiska aktioner. Låt oss nu gå över till ekonomiska aktioner. Anarkisterna gick med i nästan alla strejker och generalstrejker på varje plats där anarkistgrupper existerade. Vi ska dröja oss kvar för en stund vid två generalstrejker ledda av anarkister: textilarbetarnas strejk i Belostok och sjöfartsarbetarnas strejk i Odessa.

Strejken i Odessa och det närliggande området ägde rum i maj månad. Arbetsköparna organiserade sig själva i ett syndikat och motsatte sig arbetarnas krav. Strejken fortsatte; tusentals strejkare gick hungriga. Anarkisterna organiserade mass”expropriering”. Följda av strejkarna attackerade de livsmedelsmagasinen och depåer och tog med sig bröd, kött, grönsaker, etc. Dessutom dök beväpnade anarkister upp utanför bourgeoisiens hem och krävde dem på stora summor pengar för strejkarna, vilka de sedan delade ut till dem. Två arbetsköpare Gendler och Freidkin, föreslog en lock-out inför arbetsköparnas syndikat; många andra arbetsköpare från andra fabriker solidariserade sig med dem. Det här påbörjade en tid av terrorist attacker mot bourgeoisien. Anarkister kastade tre bomber, en efter varandra mot arbetsköparna Gendler, Block och Bisherts herrgårdar och orsakade stor materiel skada men inga offer. Den fjärde bomben dödade Freidkin. Den femte avfyrades i direktören för Komachovfabrikens hem och resulterade i två skador. Den sjätte var riktad mot markägaren Koletskiys hem.

Denna skur av bomber orsakade stor panik bland den lokala bourgeoisie; många arbetsköpare flydde utomlands till säkerhet; Gendler, grundaren av arbetsköparnas syndikat, var ibland dem. Men han blev dödad av anarkister på tågstationen när han återvände från Berlin.

Den andra strejken ledd av anarkister, inte mindre viktig, var sjöfartsarbetarnas strejk i Odessa under hösten och vintern 1906. De syndikalistiska anarkisterna som var medlemmar i Strejkkommittéen utövade ett avgörande inflytande och uppmuntrade arbetarna att fortsätta strejken till slutet och inte överge kampanjen halva vägen. Anarkisterna sprängde det stora fartyget Grigoriy Merk, vilken hade tagit ombord strejkbrytare (medlemmar från Ryska Folkets Förbund) [3] och var mitt i att lasta av sin last; anarkisterna försökte spränga fler skepp i liknande situationer, men utan framgång. De lyckades hursomhelst döda två kaptener, Senkevich och Zolotarev, som både försökte hyra in strejkbrytare. Under strejken dödade också många polismän som var ansvariga för att försöka förhindra kamraternas attack.

Anarkisterna gick med i många andra ekonomiska strejker och praktiserade terror och sabotage.

Under textilarbetarnas tidigare strejk i Belostok, knivhögg en anarkist en arbetsköpare, Kogon som anställde strejkbrytare, till döds. Anarkisterna kastade två bomber mot en annan arbetsköpares hem, Vechorek, under en strejk vid gjuteriet. De tog också en aktiv del i bagarna, mjölkmännen, skräddarna och skomakarnas strejker.

I Odessa gick anarkisterna med i de två strejkerna av bagarna och Frankels butiksförsäljare (sabotageaktioner), skomakarnas generalstrejk (två skadade arbetsköpare), och åtta timmars under en dags-strejk av arbetare från ett stort tryckeri. En anarkist dödade huvudman, Kirchner, en Konstitutionell Demokrat som var av åsikten att arbetare borde fråga snarare än att kräva och av den här anledningen, inte nöjde sig med att anställa strejkbrytare vid tryckeriet som drevs av honom, han tog in andra att arbeta i andra sektioner av industrin, såsom skrädderi. Under strejken av två tusen kopparslagare, dödades även huvudmannen Grechin av anarkister.

I Warszawa under bagarnas strejk, hällde anarkister eldningsolja i degen och under skräddarnas strejk hällde de svavelsyra över tygen - Under den här strejken dödade de eller skadade de även flera departementschefer.

I Lodz, efter en serie strejker och lockouts, var det en serie mordförsök på fabrikschefer och huvudmän: huvudmannen vid Poznanskiy Fabriken, Rozental, dödades av anarkister.

I Riga kastade anarkister bomber mot spårvagnarna så att de inte kunde köra under spårvagnschaufförernas strejk.

I Ekaterinoslav, efter strejken och lockouten vid Esaus bilfabrik, attackerade anarkister huvudmännen, en dödades av en bomb, den andra skadades senare när han återvände från Europa, dit han flytt efter den tidigares död.

I Baku, efter den Armenien-Tatar massakern, bröt en strejk ut efter den orättvisa fördelningen av hjälp. Den varade i två månader, under tiden utövade anarkisterna “expropriering” och understödde strejkarna. I och med att arbetsköparna inte gav in för arbetarnas krav, dödade anarkister huvudmännen vid Domguchanok och Mantashelk-fabrikerna.

Anarkisterna tog även med sig sitt bidrag till strejker i Kutaisi, Ekaterinburg och Zhitomir.

Förutom strejker, under perioder av arbetslöshet uppmanade Belostok-anarkisterna de arbetslösa att attackera bagerier och andra livsmedelsbutiker. Moskva-anarkister utförde storskaliga “exproprieringar” och distribuerade pengarna till arbetslösa.

Igen, utanför strejkrörelsen attackerade anarkister även bourgeoisin på en individuell nivå. Följaktligen, i Odessa dödades en huvudman vid ett raffinaderi, hatad av arbetarna och arbetsköparen vid en tennfabrik. Anarkister i Ekatrinoslav dödade och skadade den Konstituella Demokraten och arbetsköparen vid ett bageri som behandlade sina arbetare illa, en av föreståndarna för järnvägen, vicedirektörn för Briansk-fabriken, huvudmannen vid Petrovskiy-fabriken i Enakievo, enhetscheferna vid järnvägsfabriken Aleksandrovsk och tre departementschefer. I Krynki (en förort till Belostok), kastade anarkister in a bomb mitt i ett arbetsköparmöte som hölls i den judiska synagogan. I Riga-förorten Mitavskiy exploderade en brandbomb i en hall där den tyska bourgeoisin reaktionärer (selbstschutz) träffades. En liknande attack ägde rum på Vidavskiygatan.

Utöver dessa attacker mot bourgeoisien, vars primära orsak var det hat bourgeoisin ådrog sig som ett resultat av deras synnerligen avskyvärda beteende gentemot arbetarna, några anarkister utförde andra terroristaktioner mot bourgeoisin, aktioner kända i Ryssland som “motivlösa” [4] attacker, riktade mot bourgeoisin inte för att de var onda, utan helt enkelt för att de var bourgeosie, utan behov av några andra anledningar. Det var inte många av dessa. Vi känner bara till bomberna vid Café Libman i Odessa, vid Hotel Bristol, restaurangen i Warszawa, i Schwartz restaurangen i Ria och i förstaklass vagnen på ett expresståg nära Ekaterinoslav.

Utöver arbetarrörelsen, var anarkisterna också emellanåt involverade i bonderörelsen. Bönderna tog markerna, skogarna och skörden i besittning från markägarna. Anarkisterna skulle lära dem hur de kunde organisera sig på en kommunistiskt basis när de väl hade exproprierat jordegendomarna. Dock, i praktiken lyckades de bara göra det i Kaukasus, där anarkistbönder i byn Kulgol grundade en jordbrukskommun, vilken vi redan har nämt.

Än så länge har vi talat om de ekonomiska och politiska kamperna utförda av anarkister i Ryssland, om deras deltagande i de revolutionära och arbetarrörelserna och om deras individuella ansträngningar för att komplettera massrörelsen.

Låt oss nu ta i tu med de revolutionära traditioner som utvecklades bland anarkisterna under den här kampen: det finns kollektivt eller individuellt väpnat motstånd mot arrestering och expropriation eller att med våld återkräva summor av pengar från skattemyndigheterna eller bourgeoisin för revolutionens behov. De här två traditionerna var självklart inte uppfunna av anarkister: Ryska revolutionärer ärvde dom från Narodnaya Volya [5], en terroristisk politisk organisation får några år sedan som dödade Tsar Alexander II.

Vanan att motsätta sig arresteringar med väpnat motstånd utvecklades bland Ryska anarkister. Anarkister är ofta beväpnade när de träffas. Även medlemmar från allmänheten som kommer till anarkistiska möten är ombedda att beväpna sig när det är möjligt. Anarkisterna placerar ut vakter, beväpnade med bomber, för att hålla vakt och när ett hemligt möte blir upptäckt av polisen, kastar först de anarkistiska utkiksvakterna sedan de andra deltagarna bomber mot polisen om de rör sig inom räckhåll.

Samma sak händer vid hemliga tryckerier och anarkistverkstäder: kamraterna som arbetar där är nästan alltid beväpnade och redo att besvara polisaktioner. Vad gäller de individualistiska anarkisterna. är det frågan om ett personligt val om de står emot polisen eller inte. Men beväpnade kamrater som lämnar över sig själva utan att använda sina vapen ser man ner på. Många separerar sig aldrig från sina vapen och sätter upp ett envist motstånd mot polisen. Händelser av den här sorten är så vanliga i Ryssland att det är omöjligt att lista dem alla. Vi vet om minst ett hundratals. Här är några, som ett exempel.

I augusti månad 1906, hölls ett hemligt anarkistmöte i stäpperna nära Ekaterinoslav, med runt 200 deltagare. Mötet hade redan avslutats och bara runt 15 beväpnade kamrater var kvar när 200 dragoner dök upp, skjutandes i luften. Anarkisterna sköt av en salva med revolvrarna mot dragonerna, som besvarade elden med sina gevär. Efter en intensiv eldstrid, drog anarkisterna sig tillbaka, bärandes en skadad kamrat medan dragonerna lämnades med 3 döda och 6 skadade. I samma månad upptäckte polisen ett annat anarkistmöte i Moskva-området. nära Simonov klostret. När polisen dök upp öppnade anarkisterna eld och kastade en bomb, polisen led många offer och två arbetare arresterades.

Som ett exempel på att försvara ett hemligt tryckeri, låt oss åberopa fallet i Nezhin, där kamrat Geletskiy sköt mot polisen. Gällande verkstäder, kan vi återberätta det hjältemodiga försvaret av två anarkistverkstäder i Riga. När polisen upptäckte verkstaden i augusti 1906 satte två anarkister - Kedje Krieurs, en bror och syster - upp ett väpnat motstånd under en hel dag: de sprängde bort en trappuppgång, kastade en bomb mot polisen och slutligen , för att undvika att gripas, begick självmord. Den andra upptäckten av en anarkistisk verkstad i Riga var i januari 1907. Under försvaret av den, dödade kamraterna en poliskommissarie och två soldater och skadade två polisofficerare och Polischefen Gregus, en känd inkvisitionist som använde tortyr mot alla politiska fångar.

Det har funnits oräkneliga fall av individuellt väpnat motstånd. Vi ska nämna endast två fall som skedde i Ekaterinoslav.

I augusti 1906 skadades anarkisten Pavel Goldman av en bomb under en attack och räddades av kamrater från sjukhuset där han behandlades innan han skulle flyttas över till fängelset. När polisen upptäckte hans gömställe och kom för att hämta honom, satte han emot ett väpnat motstånd. Sjuk som han var och oförmögen att gå, sköt han mot kosackerna från hans säng, och dödade två innan han begick självmord.

I mars 1907 upptäcktes anarkisten Peredereiy, som söktes av polisen, på gatan av spioner som följde efter. Han kom undan dem genom att skydd i en lada tillhörande en hus i närheten och öppnade eld mot spionerna och polisen och dödade många som kom för nära. Han hade ett bra förråd med kulor och sköt upprepande mot polisen som snart backades upp av soldater som hade ockuperat hela grannskapet.

Många skott sköts mot honom utan att träffa honom. Så de centrala kommissarierna gick in i huset bredvid och sköt mot honom från ett fönster och vädja att han skulle gå med en vapenvila. Peredereiy accepterade. Den centrala kommissarien bad honom att lämna över sig själv. Men svaret blev: “Anarkister ger inte upp vid liv”. och han öppnade upp eld en gång till. After flera timmar blev han igen ombedd om en vapenvila för att tillåta huset boende att ge sig av. När alla hade evakuerats återupptogs eldstriden. Sedan dök brandkåren upp. Taket dränktes i bensin och de satte eld på det. Bara då begick Peredereiy, som hade slut på ammunition, självmord. Han hade försvarat sig själv i 18 timmar och dödat många polismän.

Den andra egenarten i den ryska anarkistiska kampen är utövande av “expropriation” (en term antagen i Ryssland inte bara av den revolutionära pressen, men också bourgeoisiens press) eller framtvingade re-appropriera stora summor pengar från skattemyndigheterna eller bourgeoisin för att erhålla medel för propaganda (pamfletter, hemliga tryckeriverkstäder), vapen, verkstäder, organisera flykter, hjälp för fängslade kamrater eller de som är på flykt (antingen eftersökta av polisen eller rymlingar från fängelset) och deras familjer ,etc. I praktiken, istället för att tigga från arbetarna, distribuerade, som vi kan se, anarkisterna pengarna till strejkande arbetare och de arbetslösa. Naturligtvis hade bourgeoisin inte något att säga till om. Grupperna behövde hursomhelst pengar för sin propaganda både i handling och ord; således tillgrep de ryska anarkisterna “expropriering”. Trots några undantag, var det deras enda medel att erhålla pengar för deras grupper finansiering [6]: ingen tiggarskål, ingen försäljning av pamfletter (vilka istället delades ut gratis). Anarkisterna imiterades av andra revolutionärer också, så som de unga polska socialisterna och Maximalisterna [7]. Dessa, måste sägas, överträffade sina lärare stort; de mest kända “exproprieringarna” så som den vid Moskvas Bank, den vid Fornarny gatan i Petrograd eller posttågs “exproprieringen” vid Rogovo stationen, var inte anarkisternas verk.

Ett par ord nu om anarkiströrelsen i Rysslands karaktärsdrag: de temporära ockupationerna av bourgeoisiens tryckerier för att trycka upp anarkistiska affischer, men att betala arbetarna för deras arbete. Det här aktionssättet var framgångsrikt tillämpat av anarkister i Odessa, Ekaterinoslav och Tiraspol’.

För att förflytta våra europeiska kamrater från deras gråa vardagliga liv för ett par minuter, att hålla kvar dem lite längre i den “fabel-liknande” atmosfären av livet i Ryssland idag, och framförallt komplettera bilden av ryska anarkisters dagliga liv, ska vi åberopa två fall anarkist-organiserade fängelseflykter.

Efter ett försök att ta chefen för järnvägsarbete i Aleksandrovsk liv, blev två kamrater arresterade och dömda till döden, senare omvandlat till livstid straffarbete. Ekaterinoslav gruppen organiserade deras flykt för Påsksöndagen det här året. I Ryssland kan man gå in i fängelsekyrkor från utsidan. Revolvrar lämnades över till kamraterna hållna på insidan. Vid midnatt, under tiden de sjöng “Kristus har återuppstått” öppnade de eld mot vakterna. Elva fångar och angriparna sprang snart ut på gatan. Kosackerna följde efter dem, men många av dem dödades av anarkisternas bomber, och de andra flydde. Alla fångar och angriparna var räddade.

Det andra utbrytningen vi kommer att nämna är mer nyligen och ägde rum mellan 15 och 28 juli 1907. För ett år sedan upptäcktes ett tryckeri som organiserats av Ekatrinoslavs anarkistgrupp i några grottor på en av Tsarens ägor nära Yalta (Crimea) av polisen. Tre kamrater arresterades och togs till Sebastopols fängelse, där de anklagades inte bara för att ha organiserat en tryckeriet men också oskyldigt anklagade för andra brott straffbara med hårt arbete eller döden. De var planerad att stå inför Krigsrådet, när bara ett par dagar innan rättegången, fängelsets vägg sprängdes bort med hjälp av en bomb under fångarnas rast. Tjugoen terroristfångar flydde efter att ha skadat flera vakter. Endast kamrat Oshakov blev fångad och ville inte tas vid liv och sköt sig själv i huvudet.

Naturligtvis kan inte en sådan intensiv och våldsam kamp pågå utan offer. Anarkister har bara varit aktiva i Ryssland under tre år och listan av kamrater som har fallit i kampen är redan lång. För tillfället kan vi endast ge väldigt konservativa, ungefärliga uppgifter om förlusterna. Hittills, har det ägt rum sextio avrättningar av anarkister kända inom revolutionära arbetarkretsar i Ryssland. Kamraterna som har förlorat sina liv under attacker, “expropriering”, väpnat motstånd och andra sammandrabbningar med polisen uppgår i runt hundra. Ett liknande antal befinner sig i hårt straffarbete. Alla var modiga in i det sista och alla förtjänar att kallas för Anarkist. Låt oss nämna endast en avrättning, den av sexton kamrater i Warszawa, om vilken en del detaljer är kända.

Mellan 4 till 17 januari 1906, blev de första fem dömda i Warszawa. Fem stolpar hade satts upp i stadens fästning, dit kamraterna fördes under tung bevakning. En av dem, arbetaren Jacob Goldstein, tilltalade soldaterna: “Soldatbröder! Ni är här för att döda fosterlandets fiender; de har sagt åt er att vi är subversiva, anarkister. Vet du om vad vi vill, varför de dödar oss? Vi är söner av de miljoner av proletärer. sönerna av det proletariatet är döende av fattigdom och svält, från det proletariatet som bödlar och tyranner har torterat i århundraden.

Vi ville inte vara slavar: vi förstod att för bryta loss kedjorna av det här århundrade långa slaveriet måste vi ge oss in i en kamp mot bourgeoisin med vår vapen redo, utropa krig mot det kapitalistiska samhällets medlöpare. Vi har sått nya idéer ibland arbetarna, idéer som har väckt upp dem, har kallat dem till kampen för en ny värld, för en fri värld. Soldater! Söner av samma arbetande folk som dör av fattigdom, vägra att delta i mordet på oss, kom ihåg att vi dör arbetarnas frihet och lycka. Ropa med oss: länge leve anarkin!”

Tio soldater höjde sina gevär i luften. “Länge leve våra soldatbröder” ropade kamraterna och började sjunga en revolutionär sång. Ett par glesa skott hördes medan de sjöng. Alla fem låg döda.

Följande dag i samma fästing, avrättades ytterligare sex kamrater av en exekutionspatrull, inklusive den välkända talaren Victor Rivkind, som hade uttalat under rättegången att hans sysselsättning var “att göra bomber för bourgeoisin och tyranner”

Tjugotre dagar senare, sköts de sista fem kamraterna, inklusive en högstadieelev, Kuba Iholdon, som skadades och arresterades under en expropriering. Hans advokat bad honom att säga att han tagit alla pengar åt sig själv, att han bara var en tjuv. Men han svarade alltid stolt: “Jag är en anarkist”.

Fastbunden vid avrättningspålen, tilltalade han doktorerna som närvarade vid avrättningen: “Ni doktorer, ni har er position tack vare folkets pengar; vetenskapens representanter, om det finns en gnista av mänskliga känslor inom er, vägra att vara vittne för detta skamliga mord!”. De tre doktorerna gick iväg och kamraterna sköts. Iholdons sista ord var: “Ni kan döda våra kroppar, men inte vårt heliga ideal!”

I har nått slutet för vår korta rapport om anarkisterna i Rysslands aktiviteter. Inkomplett och imperfekt eventuellt, det kommer otvivelaktigt vara intressant för våra europeiska kamrater, eftersom anarkisterna i Rysslands aktiviteter för helt okända för Europa tills nu.