Studiecirkeln är vår dynamit!

Aldrig har jag känt mig så deprimerad sedan jag dömdes till exil från Ryssland. Min kärlek till Ryssland och dess folk är för djup för mig att glädjas över att jag är i exil, framförallt vid en tid de genomlider ett extremt lidande och den mest allvarliga förföljelsen. Tvärtom, jag hade föredragit att vara där och tillsammans med arbetarna och bönderna leta efter ett sätt att bryta kedjorna av Bolsjevikernas tyranni.

Jag anser att den Bolsjevikiska regeringen är Rysslands värsta fiende. Dess spionagesystem är möjligtvis värre än någon annanstans i världen. Spioneriet överskuggar all tanke, all kreativ ansträngning och handling. Tvärtemot de berättelser från utländska observatörer som har spenderat ett par veckor eller månader på rysk jord under guidning av Bolsjevikerna, och trots de uttalande av de som mottar pengar från Bolsjevikerna för deras tjänster - finns det INGEN åsiktsfrihet i Ryssland.

Ingen har tillåtelse att uttrycka en åsikts om det inte är till förmån för den styrande klassen. Om en arbetare vågar säga något vid ett möte på sin fabrik eller fackförening som inte är gynnsam för kommunisterna, är han säker på att landa i fängelse eller bli registrerad av G.P.U:s agenter (det nya namnet för Tjekan) som en kontrarevolutionär. Tusentals arbetare, studenter, män och kvinnor begåvade med högt intellekt, liksom underutvecklade men intelligenta bönder, tynar bort i Sovjetiska fängelser idag. Världen får höra att de är kontrarevolutionärer och banditer. Trots att de är de mest idealistiska och Ryssland revolutionära blommor, anklagas de inför världen för alla möjliga falska anklagelser, medan deras förtryckare, “kommunisterna” som exploaterar och terroriserar folket, kallar sig själva revolutionärer och de förtrycktas frälsare. Bakom revolutionär fraseologi gömmer de dåd vilken ingen kapitalistisk regering på jorden skulle tillåtas att begå utan att protester höjs från hela världen.

Låt mig ge ett par exempel på hur proletariatet blir behandlade av de så kallade revolutionärerna: Den 5 mars, 1923, reducerade den Centrala Regeringens Klädesfabrik i Petrograd lönerna för dess anställda med 30 procent, utan förvarning eller förklaring till någon av dem. När lönerna delades ut, trodde varenda arbetare att det var ett misstag från kontoret, och gick till kontoret för att få en förklaring, vilket resulterade i att 1200 anställda gick samtidigt för att fråga varför så mycket av deras lön saknades. Svaret de fick av fabriksdirektören var att folket borde vara nöjda med vad de fick och borde tacka dem (direktörerna och regeringen) för att de förser dem med jobb alls. Förvånade över ett sådant svar och kokande av ilska bestämde de sig för att inte återuppta arbetet förens de fick en tillfredsställande förklaring.

Fackföreningsrepresentanterna kallades därefter, men dessa funktionärer vägrade att komma förens arbetarna gick tillbaka till maskinerna. Fabriksdirektören sa även åt dem att om de vågade strejka, skulle allihopa förevara kontrarevolutionärer och handskades med därefter. Genast kallade arbetarna till ett möte. Medan de diskuterade deras svårigheter, dök fackföreningsrepresentanterna in. Men istället för att sympatisera med arbetarna, slog en av dessa “arbetets försvarare” sin näve i bordet och ropa med en dundrande röst: “Jag befaller er tillbaka till arbetet.”

Naturligtvis, väckte ett sådant beteende ännu mer irritation. Ordningen fnystes åt och mötet fortsatte. En gammal arbetarkarl reste sig och återgav hans situation under vilken han och hans familj tvingades att leva under, och frågade hur i all världen han kunde hålla svälten borta med den miserabla lönen han får. Berättelsen om hans liv som speglade livet de alla led, ledde till den mest sorgliga scen. Plötsligt bröt alla ut i tårar. Unga och gamla, män och kvinnor, alla grät och flera i publiken svimmade.

Ett par timmar senare kom flera befälhavare från G.P.U., fackföreningsledare och tillsammans med huvuddirektören av Petrograds Klädesfabriker, tillkännagav de att lönerna bara skulle reduceras med 18 procent istället för 30 procent. Arbetarna bestämde sig därpå för att återuppta arbetet och stillhet rådde i fabriken. Men vid slutet av den nästa veckan blev 120 arbetare som ansågs vara mer frispråkiga och beslutsamma än de andra avskedade, utkastade ur fackföreningen och svartlistade: det betyder att i deras pass skrevs det “Medborgare...avskedad från Den Centrala Regeringens Klädfabrik för myteri mot Arbetar och Bonderegeringen med avsikt att överta fabriken.”

Följaktligen, för att dessa proletärer från “Kommunist”staten protesterade mot en sänkning av deras lön, blev de utkastade ur fackföreningen, och kan därmed inte längre få arbete. Än värre, de är registrerade av G.P.U. som kontrarevolutionärer!

Låt oss tala om händelsen vid Skorokhad-fabriken. Juni 1923, bestämde sig Läderarbetarnas Förbund och Skorokhads Kommunist Kommité, utan att konsuletra arbetarna, att ett klubbhus i distriktet skulle repareras på bekostnad av Skorokhads arbetare (runt 3000 till antalet). Varenda av de olika detachementen blev tillsagda att de var tvunga att arbeta 8 timmars övertid för att täcka kostnaden för klubben, och att “de andra detachementen redan hade gått med på att göra så.” Alla detachement utan kännedom av varandra, vägrade ilsket på följande grunder; 1. Att klubben inte är en arbetar-, utan en Kommunistklubb, endast Kommunist-föredrag ges där, och inga andra är tillåtna. 2. Att även om de i princip kunde gå med på att arbeta på uppdrag av klubben, tog de illa vid av att Förbundsledarnas och “Kommunist” Kommittén hade bestämt det åt dem, som om de fanns så mycket boskap att göra arbetet.

Arbetarna krävde ett möte för hela fabriken. Det här vägrade Förbundet och fabrikskommittén (vilka vanligtvis består av kommunister eller kommunist sympatisörer) att bevilja. Den dagen stannade ingen kvar och arbetade övertid. Nästa dag, när den här vägran upprepades, låstes dörrarna till fabriken, och de sedvanliga passen som ger arbetarna tillåtelse att lämna fabriken delades inte ut. Runt hälften av arbetarna gick då tillbaka till arbetet - den andra hälften stod och väntade tills att de två timmarna hade gått och portarna öppnades. Varje kväll den veckan upprepades samma sak. Dörrar låstes och passen delades inte ut. Trots det var det bara under hot om uppsägning som resten av arbetarna gav sig. Som vanligt, en vecka senare sparkades de arbetare från de olika detachementen som inte betedde sig som boskap, men visade karaktär och själ.

Samma månad - Juni 1923 - gick arbetarna från Putilovs fabrik och lastkaj ut i strejk, och krävde en högre löner och upphörandet av dra av en hög skatt från deras veckolön. Ut av den lilla lön som arbetare får i Ryssland, befaller regeringen - utan att konsultera arbetarna såklart, - att ett bestämt belopp ska dras av för olika syften, så som Röda Arméns invalider, Röda Armén och Den Röda Flygflottan, “Kulturellt” arbete, fackföreningsavgifter och otaliga saker; på grund av dessa avdrag, får arbetarna vid tillfällen inte mer än hälften av deras lön.

Efter att Putilov arbetarna strejkat i tre dagar, höjdes lönerna. Men deras andra krav nekades, trots det, gick arbetarna tillbaka till arbetet. som ett resultat av strejken, avskedades runt 400 arbetare och 100 arresterades. Det mest tragiska med allt det här är att Fackförenings och fabrikskommittéerna, såklart under Kommunistiskt ledning, deltog i de här uppsägningarna och arresteringar, i samarbete med fabriksadministrationen och Regeringens Politiska Departement, för det finns en lag i Sovjet-Ryssland som säger att ingen arbetare kan bli avskedad utan samtycke med fackförenings- och fabrikskommittéerna.

Det hände sig så att jag hölls i samma fängelse där de 100 Putilov-arbetarna hölls arresterade. När jag frågade varför de satt i fängelse, fick jag till svar: “De anklagar oss för kontra-revolution. Gud vet vad de menar med det”.

Ovan nämnda fakta gäller bara Petrograd; men de finns tusentals av liknande fall över hela dagens Ryssland, och ändå publicerar Boljsevikerna kontinuerligt berättelser om de fantastiska förhållandena och de fria - som lever i skuggan av G.P.U., kan inte berätta sanningen för världen. Om han försöker det, eller om han till och med försöker försvara hans egna rättigheter i Ryssland, kommer han att finna sig själv listad som en kontrarevolutionär eller en bandit, och kan gripas när som helst.

Nej, jag är INTE lycklig över att vara ute ur Ryssland. Jag hade hellre varit där och hjälpt arbetarna att bekämpa de hycklande Kommunisternas tyranniska gärningar.

Mollie Steimer

Berlin, November 1923.